The Rants And Moans Of Negative Nancy

Blev färdig med examinationen idag och är som minimum godkänd (or else). Men så fort ett orosmoln försvinner växer sig andra stora som innan hamnat i skymundan och som vanligt är det det eviga problemet som kommer krypande längs hörnet: min/ vår ekonomi.
Sedan jobbets vikarierekrytering centraliserades har inte en käft ringt om pass. Jag har dock lyckats skrapa ihop lite genom att skriva upp mig i pärmen men annars nada, zip, nothing. Innan kunde de ringa flera gånger per dag som mest och nu inte ett jävla piss. Jävla skit. Tekniskt sett vet jag delvis vad det beror på men är för chicken för att yttra det online men kort och gott går det hela ut på att en viss person får alla pass istället för någorlunda rättvis fördelning mellan alla vikarier (vilket alltid varit deras policy innan). Jävla skit. Nu måste jag hitta ett nytt jobb.

Imorgon får jag och M en nattgäst som stannar ett tag. Ska bli mucho intressant, i synnerhet som om jag och M är grisar och förvånansvärt bekväma med att vara små grisar som inte städar, inte tar på sig kläder samt sprider kursböcker, kaffemuggar och snorpapper över hela lägenheten. Eh, jag måste nog städa lite.


Husmus.

Gick in på den lokala ICA-affären till en början pinsamt omedveten om att idag var det den stora invigning när Kvantum officiellt goes Maxi, finemang tänkte jag och greppade en korg väl inne med hopp om reavaror. Jag borde naturligtvis ha utgått från regel nummer ett när det kommer till mänsklig interaktion: folk är kötthuvuden, i synnerhet när stora massor av dem samlas på en plats och brottas om reavaror. Att apelsiner för 5 kr kilot är värd en hand eller två var ungefär vad mobbens konsensus var runt klockan ett idag. När jag väl gav upp mitt letande efter magra priser och ställde mig i en av köerna som ringlade genom hela affären (i en stor Maxiaffär mind you) anade jag väl kanske inte att köandet skulle ta en timma och tjugo minuter. Hade jag vetat det hade jag antagligen dumpat min halvfulla korg och begett mig hemåt. När jag väl hade stått en stund var det liksom inte "läge att ge upp" utan då skulle jag baske mig ha mina varor. Men ungefär tio meter framför kassan och 60 minuter senare hade jag mer än gärna mejat ner halva butiken om möjligheten funnits. Om vi köade för en bit svart bröd pga av ransonering eller bara billiga dammsugare spelade efter ett tag ingen roll, det gick på ett ut som folk betedde sig - man skulle kunna tro att billiga dammsugare och värmeljus var någon form av överlevnadsutrustning och hamstringen var skrämmande. Behöver man verkligen tio kilo servetter eller 300 st värmeljus från Euroshopper? Really?

Väl ute i friska luften svor jag never again och skämdes över att jag själv, som den girigbuk jag är, inte kunde med att överge mina egna varor för nästintill 90 minuter sedan.

Varför är jag ute i sista sekunden kan man fråga sig när jag har haft två dagar på mig?

Ja, det kan man tamigfan fråga sig. Vanligtvis brukar jag svara att jag jobbar bäst under press (gärna tidsmässig sådan) men idag är jag benägen att säga: för att jag är dum i huvudet.

Är ett jävla gissel. Resan tog tekniskt sett 30 minuter, men väntetiderna mellan två olika byten uppgick till sammanlagt 45 min. Alltså tog resan 75 minuter, vilket inte är en acceptabel tid när det ösregnar och jag är sur och besviken på kvällens utgång. Skit.

Höjdpunkter på spårvagnen hem:
Kille 1: Mannen, hur går det med tjejen?
Kille 2: Jo, vi är ihop, av och till, snart fem år.
Kille 1: Mannen, fem år mannen, det är långt det!
Kille 2: Jo mannen, det är det mannen.
Kille 1: Men inget bra eller? Tänk mannen, tänk! Vissa brudar flippar ut i början, andra i slutet, mannen, det är ingen idé.
Kille 2: Jo mannen, det är sant...
Kille 1: Det finns massa brudar här i världen, mannen, MASSOR, tänk mannen, på alla de brudarna här i världen, massor...alltså, jag svär mannen...
Kille 2: Mmm.
Kille 1: Alltså, mannen, jag är INTE full, jag svär.
Kille 2: Du ljuger mannen, fan vad du ljuger.

Tömde minneskortet på mobilen istället för att ta tag i nödvändigt skolarbete. Whatever. Last week:


Fika och second handshopping med Elina.


Klädbytarkväll med Pammie på Kulturverkstaden.






Utflykt med jobbet.




Kattgos.

Släpade mig hem med sömnen tung i ögonen och väl inne på gården välkomnas jag av en angenäm syn: en kraftigt överviktig kvinna står mitt på gräsmattan och utför (enligt en lekmans uppfattning) en smått efterbliven variant av tai chi i slitna velourtofflor och kofta. Naturligtvis har jag ingen aning om vad hon egentligen pysslade med, men det såg synnerligen underhållande ut, dock är jag på ett humör idag som inte kan räddas av någonting annat än en natt av ostörd törnrosasömn så jag puttrade vidare in i värmen. Jag vaknade på helt fel sida idag och som vanligt kan jag inte ha en "dålig" dag utan att falla in i en mycket missklädsam butterhet som jag spenderade större delen av mina ungdomsår i. Jag skulle vilja att saker och ting har förändrats men troligtvis inte: jag fräste åt folk på bussen idag precis som på den gamla goda tiden, jag var helt klädd i svart (black is never out) och hade Nirvana (gamla Kurtan är bäst på ångest) i öronen. Den enda skillnaden är egentligen ljusare hår och diverse linjer i ansiktet som uppkommit på sista tiden och mycket mindre eyeliner. Skönt att veta att ingenting har förändrats.


Nirvana "Heartshaped box"

Idag har jag jobbat tio timmar med en kollega som jag i mångt och mycket kommit att ogilla starkt. Först och främst för hennes evinnerliga förmåga att skrämma upp alla i sin närhet (även undertecknad) jämt och ständigt. Är det inte för bakterier i alla livsmedel så är det att våldtäktsmän lurar i varenda buske. Varenda gång vi jobbar tillsammans har vi samma diskussion om varför jag envisas med att gå hem ensam från jobbet klockan tio på kvällen när jag faktiskt har en fullt duglig karl hemma som kan komma förbi och hålla mig i handen hela vägen genom skogen. Hennes man hämtar henne varje gång hon jobbar efter typ klockan sex på kvällen och tydligen finner denna kvinna det passande att överföra sina nojor på andra.

Det som är mest oförståeligt är det faktum att hade jag varit singel eller helt enkelt bott ensam hade hennes ansträngningar sträckt sig till att skrämma upp mig, inte att göra någonting åt det som att själv följa mig hem eller föreslå alternativ - utan bara kort och gott göra mig livrädd med sina historier. Det handlar alltså inte om någon faktiskt omtanke för mitt välbefinnande utan bara om att överföra sina egna begränsningar. Poängen är att jag har tagit mig hem ensam, under alla tider på dygnet, i diverse påverkade tillstånd och mer eller mindre vinglandes, under många år innan jag träffade M men att bo med en man gör mig alltså handikappad och alla lesbiska sambopar är helt enkelt fucked? Singlar och flator borde alltså helt enkelt stanna hemma?




Detta är ett jävla typiskt cp-tänkande som bara dyker upp när det gäller oss försvarslösa och väna kvinnovarelser. Unga killar är det vanligaste "offret" i brottstatistiken (rån, misshandel, whatever) men ingen säger till dem att stanna hemma. Istället ska vi med fitta gå runt och ständigt oroa oss att varenda människa vi träffar efter mörkret fallit vill oss illa. Naturligtvis. Jag vägrar iallafall begränsa mig. Promenaden hem efter en lång arbetsdag med musik i öronen är precis vad jag behöver för att varva ner.

Lättjan fortsätter, tog "ledigt" idag och fikade med P istället och lämnade in kläder inför imorgon. Humöret lyftes alltså lite men tvätttiden drog ner det igen. Thank god för Dave Chapelle:

Lunchade med Johanna idag. Vaknade med huvudvärk och spenderade större delen av morgonen med att irritera mig på allt och alla så när hon berättade vad hon berättade blev dagen genast värre. Hon har en vän som jobbar på ett fartyg, under en fest däckade en kvinnliga kollega till honom och vaknade av att någon hade tagit av henne kläderna och tog på henne. Fruktansvärda tanke, att vakna mitt i när någon försöker utnyttja en, men grädden på moset är naturligtvis att ett) alla hennes kollegor är blasé kring vad som hände och förstår inte varför hon gnäller och två) den stackars tösabiten skyller på sig själv. Lovely. Lyckligtvis jobbar det en annan eldsjäl där som kämpar för att ledningen ska uppmärksamma detta, som pratat med kvinnorjourer och som hjälper tösabiten att förstå att det inte är hennes fel och att hon måste anmäla det. Fruktansvärt vidrigt. FÖR HELVETE. Hade flickan varit tolv år istället för i vuxen ålder hade ingen överhuvudtaget debatterat detta men vuxna kvinnor får tydligen skylla sig själva, de är inte värda att strida för.



Ungefär som killen som tafsade på mig förra helgen när min pojkvän var ute och rökte. Inte nog med att han taktiskt väntade tills M var ute, han passade även på när jag var såpass full att jag på sin höjd orkade leverera en slöddrande utskällning (knappt) istället för en spark mellan benen. Jag skäms inte ett piss för att jag festade, var glad och hade en fin kjol på mig. Jag skäms för att sådana människor finns. Today is not a good day.

(...bilden är hederligt snodd från sparka-tillbaks.nu)

Mitt senaste nuförvärv i nojaland deluxe är huruvida locktångade av lugg vareviga morgon har gjort mitt hårfäste tunnare och högre eller om jag (som vanligt) inbillar mig själv dumheter. Detta ackompanjerades av en nyförvärvad mani gällande att äta frukost framför tv:n till Falcon Crest varje morgon. Angela Channing är beroendeframkallande. Å andra sidan var en något åldrad Lana Turner med i dagens avsnitt. Ack denna underbara kvinna.





Goda nyheter! Elina kommer och hälsar på i Göteborg, dags för lite fika och secondhandshopping.

Avnjöt en sällsynt delikatess idag efter middagen: frusna röda vinbär (med en sked socker på). På den gamla goda tiden när farmor och farfar bodde i sitt hus (istället för den nuvarande lägenheten) mosades det, saftades det och diverse bär samt frukt frystes regelbundet in och försvann sedan ner i barnbarnens magar. Frusna vinbär är alltså inte bara gott utan fullt av barnsliga minnen. Har nämligen inte ätit detta på många, många år men tack vare K och dennes ubersöta mamma har jag två hyllor fyllda av frysta läckerheter.

Jag och M gör våfflor när jag bränner handen på våffeljärnet:

Jag: Aj! Jag brände mig...
M: Spola vatten på det!
Jag: Vet du vad som skulle hjälpa? ... hehe naked baby!
M (med förskräckt min): Make a baby?
Jag: NAKED BABY sa jag...

Det är inte lätt när man är sliten och paranoid. Hep.

Im off. Torsdag till lördag är det Stockholm, rumsvarm öl, Minttu, Silja Line, konserter och hotell som gäller. Detta är min välbehövda alkoholdoftande paus från livet. (Livskrisen pågår fortfarande för fullt, yes indeed).

Någon som hatar den reklamen or is it just me?
Att problemen ska lösas med gemenskap, är inte det socialistmumbojumbo så vet inte jag?
Apropå det, sjukskrivna är inte bara fuskande bedragare utan även sinnessvaga djävlar med psykosomatiska förkylningar som försvinner när man får en klapp på röven på jobbet och löser det "tillsammans"?
Nej, usch vad det luktar smygsossar och propaganda - kunde inte FK lagt prbudgeten på att anställa mer handläggare istället?

Blev inbjuden till fest hos underbar vän där annan mindre trevlig fitta kommer närvara. Long time no seen dock, men still, jag bär på ont blod längre än de flesta, i synnerhet gällande den där härvan. What to do, what to do - omfamna min senaste socialisationslusta eller stanna hemma? Get totally wasted is really not an option.

Humor på hög nivå:

Apropå roliga diskussioner på gottarcaféet numero uno idag. Immortal är fruktansvärt roliga, som folk med noll självdistans brukar vara, men vissa är ju värre än andra. Har för övrigt lekt fåfänga bettan och syrabehandlat ansiktet - ah tingly.

En oslagbar kombination som jag hatar: män i grupp (hej var generaliseringar kring kön är roligt) i kombination med alkohol, hårdrock och fotboll. Vilket bevisades av de otaliga kötthuvuden som sprang omkring och betedde sig som skadeskjutna lobotomerade kråkor efter två öl och sedan sattes i sten när vi knallade hem förbi Dubliners på väg till hållplatsen, självklart hade rivaliserande fotbollssupportrar rivit halva utserveringen och höll på att plockas in av polisen. Men konserten var grymt bra och naturligtvis körde de "Primo Victoria" som extranummer men såg bara halva innan vi var tvungna att gå. Jag lyckades även med konststycket att prata med vänner jag gillade och undvika människor jag inte gillade - med perfekt fingertoppskänsla.


Ny favoritlåt!

Dumma konsert som är på en onsdag när jag måste vara skötsam och gå upp tidigt imorgon. Fan. Men ändå - Sabaton ikväll!