The Rants And Moans Of Negative Nancy

Först ville jag skriva att jag legat i sängen hela morgonen med M, ätit rester från gårdagskvällen, tittat på Borta med Vinden (LUV!) och gnällt över min ryggvärk samt knaprat Voltaren. Oh happy happy happy lyckliga lata dag. Sedan släpade jag mig till datorn och råkade klicka in på jobbig diskussion mellan idioter som tycker att feminister borde skjutas för att de är så förbannat gnälliga. Men tjena. Tätt följt folk som dissar rättsamhället för att man inte får ta lagen i sina egna händer utan att bli anmäld. Nämen dubbeltjena. Oj, hatar människor mycket idag, väldigt mycket, extra hett, varmt och svidande. Tvi.

Kärnan i feminism för mig handlar om frihet. Fria val.

Men den där hemmafru-grejen som exploderat (igen) på sistone är lite klurig. Fria val i all sin ära men det finns en ganska svår problematik. Väljer man att vara hemmafru (med barn eller utan barn) istället för att arbeta medan mannen arbetar är man satt på arslet om förhållandet tar slut. Det skapar en beroendesituation då hemmafrun utan sin man inte har möjlighet att klara sig själv, vilket kan leda till att personen stannar i ett dåligt förhållande. Efter tio år som hemmafru, hur tar man sig tillbaka till arbetslivet?
En del av dessa pyssliga fruar (vars bloggar poppar upp mer regelbundet) verkar ibland inte heller varit en del av arbetslivet någonsin utan gått från en familj (som dotter) till en ny familj (som fru). Frihet att välja att vara hemmafru kan alltså leda till brist på självständighet. Att personer gärna vill argumentera för att barn eller ett hushåll behöver någon som stannar hemma kan jag väl köpa till viss del. Vissa föräldrar kan bolla och palla arbete, barn, fritid and then some och vissa kan inte det. Barn kan säkerligen må bra av både det ena och det andra om det utförs av fantastiska människor. Men, MEN jag tror inte att barnen mår bättre bara för att kvinnan=hemmamamma och mannen=försörjare. Det är inte satt i sten vem som ska vara vad.

Jag diskuterade detta med en vän rätt nyligen där både hon och sin sambo är överens om att det är hans som stannar hemma med (de framtida) barnen medan hon arbetar. Han kommer bli en fantastisk hemmapappa och hon kommer bli en fantastisk bortamamma, det finns liksom inget problem. Trots alla förbaskade idioter som brukar bräka om och önska mer traditionella könsroller.

På en mer personlig nivå har jag svårt att relatera dock. Jag hatar hushållsarbete, jag vill inte ha barn och jag mår dåligt av att inte vara produktiv och högpresterande (diska, dammsuga och powerwalka gills INTE). Kanske därför jag är feminist, för att slippa bli pådyvlat allt det där. Självbevarelsedrift liksom. Jag vill kunna välja mina egna val och låta alla andra gräva sina egna gravar. Whatever makes your world go around.

Tanja Suihinina sätter pricken över i:et:
"Det påminner mig om en grej jag tänkte blogga om nångång, kan ta det nu. Alla människor som är "mot feminism för jämställdhet", ni vet vilken typ jag menar, som hävdar att allt prat om strukturer och att kvinnor är förtryckta och har sämre förutsättningar gör kvinnor handlingsförlamade. Hur drar man den slutsatsen? Det är förstås ett sätt att se det, men insikter om strukturer kan också få en att kämpa. Jag blir själv inte så passiv som förbannad, för jag vet att det är inte mig det är fel på. Vad är det för jäkla människosyn man har om man tror att insikt om förtryck automatiskt leder till passivisering?"

Så jävla underbart formulerat och jag önskar att jag hade kommit på det själv. Antifeminister drar ALLTID till med att feminismen är ute efter att offermåla kvinnor och gör dem världens största björntjänst. Det här med offer alltså, att bli utsatt för något (exempelvis ett brott eller en riktigt sadistiskt frisör) är inte jämförbart med diskutera det patriarkala samhällets förutsättningar och villkor. Snarare tvärtom, insikt om samhällets regler är att avslöja en spelplan som man kan anpassa sig efter (eller försöka ändra på spelets regler) istället för att anta att det måste vara individen det är fel på. Genom att blunda för samhällsstruktur och normer som styr framgångar hamnar alltid skulden hos dig, du och ditt - alltid och för evigt. Det om något är väl att göra någon världens jävla björntjänst.

Jag tycker snarare alla dessa antifeminister framstår som ett gäng gnälliga barnrumpor som blivit tvingade att bjuda alla barnen i klassen till sitt födelsedagskalas och surar för att de får mindre tårta. Jag vet att solidaritet är fruktansvärt otrendigt (mer än fotriktiga skor och pottfrisyrer) men fan, det är sjukt löjligt att folk lallar omkring i sina små världar när de har mammor, döttrar, flickvänner, tjejkompisar och kvinnliga arbetskamrater som vandrar omkring i gyttret varje dag. Alla kan ju rimligtvis inte vara förljugna feministfittor som hatar män? Damn, then it's just me.

Samhällets förväntningar på föräldskapet är ganska tydliga. En helt ny generation unga killar (och äldre) upptäcker att svårigheterna som pappa vid bryt med mamman är många. Samhället har stämplat kvinnan som den vårdande parten som ska ha/ har huvudansvaret och de huvudsakliga rättigheterna för barnet.

Det är trist och hör samman med uppfattningen om att kvinnor anses vara naturligt omvårdande och naturligt bäst lämpade för barnskötsel. Det hör däremot INTE samman med samhällets förvandling till ett feministiskt dito.

Min petpeeve är alla dessa idioter som har bakat ihop en lång och utförlig konspirationsteori om att det är feministernas fel att de måste betala underhållsbidrag och kämpa för umgängesrätt. Denna uppfattning om föräldraskap är något som levt och frodats i samhällen sedan långt, långt, LÅNGT tillbaka. Hur i helvete skulle detta vara feministernas fel? Könsroller är aldrig bra, det leder till sjuka förväntningar på könen och skeva uppfattningar, det är tankar som frodas i feminismen - inte att alla pappor ska screwas på rätten till sina barn. Att kvinnan tog hand om barnen har alltid setts som rätt bekvämt och behändigt. Men nu när barn föds utom äktenskapet, utom relationer och efter blöta utenätter och ONS i en högre grad inser plötsligt killarna att fan, det var inte så behändigt att ha en unge som jag måste kämpa för att ha rätt till. Tough shit I say, men det handlar inte om någon feministisk tanke om att alla med kuk ska vara barnlösa, det handar om den uråldriga myten att alla med fitta kan hantera the kids the best. Patriarkatet ya know.

Men den dagen man "erkänner" detta och kommer till insikt måste man ju också öppna ögonen för alla andra skeva förutsättningar och normer som det finns i vårt samhälle, så det är klart, det är sjukt mycket lättare att skylla på de där "feministerna".

Apropå en diskussion jag följer i ett forum.

Jag sitter och läser en forumstråd och slås som vanligt av folks inkonvekvens (a.k.a dumhet). Diskussionen handlar om huruvida det är rätt eller fel att uppfostra ett barn könsneutralt. Och den vanligaste invändningen mot detta är "Låt barnen välja själva, man ska inte tvinga pojkar att vara flickor och tvärtom, barn behöver sin könsidentitet."

Det första jag blir nyfiken på är vad folk lägger in i begreppet "könsneutral uppfostran" och det andra är väl snarare en fråga om vad folk tror att barn får sina idéer ifrån?
No man is an island är ganska passande. Vi bildar inte våra uppfattningar och åsikter i ett vakuum, vi tar intryck av världen kring oss och reagerar med välvilja eller motvilja. Oavsett om folk inte håller med normen, sina kristna föräldrar eller den senaste leksaksreklamen är de inte fri från påverkan då åsikterna fortfarande bildats som en motreaktion. För att återgå till de små liven, barn föds naturligtvis inte som tomma flaskor som väntas att fylla på (jag är ett fan av en balans mellan nature and nurture) men dessa åsikter som föräldrarna (och the rest) i tråden hävdade "kom från barnen själva" är knappast genetiskt medfött. Omvärlden är fylld av normerande regler som är subtila och konkreta. Jag har alltid hävdat att barn och förståndshandikappade är perfekta exempel på detta då de härmar stereotyper i samhället utan finess och bara rakt av. Man ser vad som "finns" genom folk som förvandlas till extremer då de saknar fingertoppskänsla.

Det argumenteras friskt för att föräldrar aldrig ska tvinga sina barn till att använda andra leksaker eller "gilla" andra färger än den som den tycker om, flickor som vill ha rosa ska alltså få detta and vice versa. Det är alltså mer okej för barnen att ledas in i en normerande könsroll som samhället deklarerar, eller att förvandlas till en könsinriktad konsument som leksaktillverkare gärna hejar på genom sina reklamer och filmer än att föräldrar, gud förbjude, skulle styra barnens uppfostran rörande leksaker och kläder? Som för övrigt de flesta föräldrar gör ändå right?
Det ska inte vara för kallt, för dyrt, för litet, för stort, för avslöjande, för "nygammalt" och absolut inte för avklätt. Men smäll på fingrarna om mamma och pappa vägrar köpa prinsessklänningar till sin lilla sessa eller t-shirtar med fejkade skotthål i till sina små pojkar. Barnuppfostran baseras ju generellt sett knappast på tesen att "barn ska få göra som de vill" men när det kommer till rosa vs. blått är det viktigt att låta barnet få leka härskarinna och härskare?

Barn tvingas äta grönsaker för att det är nyttigt för dem och då kanske man ska reflektera över hur bra det är för barnen att ha på sig stringtrosor och högklackat i första klass? Eller hur bra det är att pojkarna lär sig att killar inte gråter? Att flickor lär sig om reproduktion, preventivmedel och graviditet på sexualkunskapen där njutning, onani och orgasmdiskussioner helt glöms bort medan pojkarna meddelas av en skrockande lärare att våta drömmar, hår på pungen är lika ofrånkomligt som det faktum att de får tafsa på tjejerna, de kan ju inte hjälpa det, flickorna är ju så söta och de är ju i puberteten? Eller sträcker sig bara funderingar kring barns hälsa till kokta grönsaker och begränsning av socker?

Jag slås snarare av en knepig rädsla över att få ett barn som blir "konstigt sexuellt sett" snarare än en vilja med barnets bästa in mind. Tänk om barnet blir sådär förvirrat och leker naken både med flickor eller pojkar? Tänk om tjejen sportar baggyjeans och kort hår resten av livet? Hur ser det ut med brudklänningen? Tänk om lillpojken vägrar gå till gympalektionen utan sin tyllkjol eller skaffar katt och läppstiftssamling på äldre dar? Tänk om jag blir mamma/ pappa till "det där"?

En könsneutral uppfostran behöver inte handla om att klä barnet i svart och vägra säga kön (även om jag förstår idéen, hur folk utanför den direkt familjen behandlar ett barn är ett stort problem om man är ute efter en uppfostran fri från könsnormerande beteende, större delen av mänskligheten är knäppa idioter som gullar med flickor och skäller på pojkar: "Hundar och pojkar ska ha smäll när man ser de för har de inte gjort något så tänker de på det." End rant.). Det handlar om att sluta vara besatta av att kvinnor per automatik är så, ser ut så, beter sig så och pojkar är så, ser ut så och beter sig så och nåde dig om du inte gillar det. Det finns undantag, vi kallar dem "freaks".





Jag förstår liksom inte folks behov av "kvinnligt" och "manligt". Sure thing, jag har säkert ett "typiskt" kvinnligt utseende (för gemene man) men jag har personligen inte behov av att känna mig kvinnlig (eller manlig för den delen). Jag har behov av att känna mig smart, fin, trygg, glad, arg, snygg, proper, utflippad, uppskattad, kreativ, stark och tusen andra saker mer än "kvinnlig" och "manlig".

Att hela tiden ställa könen i motpol till varandra och kalla vissa aktiviteter och egenskaper för "tjejiga" och "killiga" är det som måste skrotas. Folk är så förbaskat snedfuntade att trots att det mesta "finns" i både killar och tjejer så är det undantag hit och undantag dit. Och rätt var det är så slänger någon in "naturligt" i nästa mening. INGENTING är naturligt i samhället, så om nu detta ens var naturliga företeelser för könen (vilket de INTE är) varför har vi ett behov av "naturliga" kvinnor och "naturliga" män när vi inte har ett behov av att ta oss fram "naturligt" till jobbet (dvs. gå) istället för att åka buss eller köra bil? Då kan vi lika gärna skrota all medicinsk forskning för det är "naturligt" att vara sjuk! Fan, när vi ändå håller på kan vi skrota sjukhus, läkare, antibiotika, bedövning för det är "naturligt" att dö? Vem är DU som säger emot moder natur?!



Dessutom handlar väl barnuppfostran om mer än leksaker och kläder? Hade jag en unge skulle denna gladeligen få gå klädd i prinsessklänningar eller tuppkam eller en ihophäftad tidning kring höfterna så länge ungen var medveten om att tjejer inte är kassa och pojkar inte är the shit och att alla bögar är äckliga och invandrare är parasiter på samhället. Sedan skulle jag liksom skita i resten. Förklarat i korta ordalag utan de nyanser som alla icke-idioter uppenbarligen förstår. Jag skulle dock aldrig bli lurad och tro att min hypotetiska treåring som skriker efter broderade tajta rosa jeans (som alla andra i skolan) vill ha dessa av sin egna fri vilja eller att införskaffandet av dessa är viktigt för ungens könsidentitet. Jag välkomnar gärna lite förvirring bland folk faktiskt, lite mer experimenterande och mindre fack-indelning skulle göra de flesta gott. (Inte riktigt som om att alla är "bisexuella längst inne" men lite så ja fast med allt annat.) Lets go wild.

Sitter och ugglar i forum igen, god, irriterande. Kille startar tråd i genusforum, ojojoj vad jobbigt att tjejer kallar varandra horor, ojojoj stackars tjejer. Efterföljande svar lägger allt ansvar på tjejerna och menar på att om vi slutade konkurrera med varandra så skulle världen typ vara ett bättre ställe, typ fluffy, kattungar och typ rosa moln. Jag har då aldrig blivit kallad hora av en tjej (förutom i plumpa skämt som uppkommer i alkoholförstärkt kompisjargong vänner emellan). Men sedan jag började gå ut på krogen (i unga naiva år) har det hänt på regelbunden basis. Nästan alltid som ett gensvar på att jag dissat någons raggningsförsök. Vilket inte är logiskt alls: jag vill inte ha med dig att göra=hora? Que liksom.
Nuförtiden händer det dock inte that much - jag är inte ute lika mycket, när jag väl är ute sitter jag mest på Kellys och dricker öl i ett slutet sällskap och ibland hänger M på min arm, så yeah, möjligheterna är väl inte särskilt stora när det kommer till att få chansen att bli dissad och sedan skrika hora åt mig. But still.

Poängen är, äckelpäckelidioter som kallar tjejer hora är i mitt perspektiv vanligare än vuxna tjejer som kallar varandra hora bakom ryggarna på varandra och "konkurrerar" - eller är jag helt ute och cyklar?
Jag kanske helt enkelt umgås med vettigt folk, who knows.

På vägen till jobbet sent igår kväll knatade jag på som vanligt med musik i öronen och jobbångest i hjärtat. Plötsligt smäller någon till mig i rumpan och jag blev helt livrädd, dels för att smällen var hård och dels för att jag inte hörde någonting och var helt oförberedd. Framför mig åker två killar vidare på moped en bit innan jag fattar vad som hänt. Underbart. Jag blev livrädd men jag var deras kvällsnöje då de saktat in och passade på att tafsa och ha lite roligt. Att jag blev skitskraj vara bara grädden på tårtan. Och jag blev så jävla trött. Detta hade inte hänt en kille som vandrade omkring, kanske hade de jävlats på något annat sätt men de hade inte tafsat - men smällen på rumpan påminde mig bara om att jag är en kropp. Som kvinna är man en vandrande kropp där tafsande är roligt, spexigt eller ett enkelt sätt att jävlas. Jag ville bara klösa mig ur mitt skal och sluta existera som ett kön. Och jag hade absolut ingen lust att att gå till jobbet men vad man vill här i livet är inte alltid vad man får. Jag vill bara vara i fred. Varsomhelst, när jag klär upp mig, när jag går ut, när jag går igenom skogen på kvällen, när jag står på hållplatsen sent, när jag åker nattvagn ensam - jag vill bara ifred. Men 5 gånger av 10 blir det inte så och jag är så innerligt jävla trött på det. Och i slutändan är man alltid en hora för att man säger att man vill vara ifred. Personligen skulle jag vilja tvinga alla antifeminister sitta på spårvagnen mitt i en bunt av fulla idioter, för vadå, det finns inget patriarkat, det finns ingen särbehandling av kvinnor, vi är redan så jävla jämställda vi kan bli - sure thing, men då finns det ju inget skäl till oro heller.

Att vara kritisk till media innebär naturligtvis inte att hylla den lokala blaskan skoninglöst för GP är fan inga vinnare i spelet. Sökte runt på hemsidan men hittade inte artikeln som jag satt på jobbet och irriterade mig över klockan fem imorse när tidningen damp ner i brevlådan. Artikeln beskriver kort att ett par tjejer rånar en annan tjej på sin mobil och uttalanden och åtgärder samt utredning av detta. För det första inleds hela historen med ett citat från en barnbok om "tjejen som vågade säga ifrån" och "faktarutan" (HA!) berättar om barnboken, som inte har något samband överhuvudtaget med själva händelsen. Men jag antar att "journalisten" tyckte det var tråkigt att ingen av tjejerna sade ifrån och stoppade ledaren från att råna den andra tjejen. Jamen hallå cepig moralkaka!
Vad i helvete?
För det första förstår jag inte alls vad en jävla barnbok har med händelsen att göra och för det andra trycker man väl inte sådan blaja? Sedan när citerar man Alfons Åberg-böcker i samband med värdetransportrån? Näe just det. Skrattretande.
Och för det tredje gillar jag att trots att artikeln är kort finns det plats för personbeskrivningar: "svartklädd, smal med håret i tufs". Hello relevans.

"Swedband har blivit rånad av tre män, ölmagade, med kraftiga vader, snaggade och typisk blatteklädsel. Jamen dåså". Yep, det är ungefär lika relevant.

Hanna Fridén skriver en krönika i Expressen om hur jävla trött hon är på att bli tafsad på på krogen. Hennes tydligaste poäng, som jag genast arkiverade i huvudet, är att varför är sådant beteende okej på krogen när det är olagligt på kontorstid. Viktiga men gamla poänger, det som dock gjorde mig mörkrädd är alla vidriga kommentarer till artikeln (och på hennes blogg) som blev upprörda över detta. Hur i helvete är man funtad om man blir arg över att någon vill ha sin kropp i fred?
Vad är problemet? Eh va?
Jag fattar det inte. Alls. Överhuvudtaget. Alls. Vafan?

Varför blir folk provocerade över att man vill vara ifred? VAD ÄR DET FÖR FEL PÅ FOLK?

Min medstudenter deklarerade tydligt på lektionen idag de ickeexisterande skillnaderna mellan kvinnligt och manligt ledarskap och mot slutet när man slappnat av nog för att konstatera att alla inte var totala idioter öppnade den sista gruppen kakhålen och bräkte ur sig lite smörja. Kvinnor kan vara ledare, oh yeah, men tydligen så är maktutövning i form av chefspositioner inte något som ligger i vår natur. Och om vi blir chefer måste vi lägga oss till med en bitchighet som gömmer våra verkliga jag, för ja, sådana positioner är ingenting för oss.
Well, inte för att vara den men this is me, jag fejkar ingenting, jag gömmer mig inte bakom någon mask. Jag gillar att debattera högljutt, tycka mycket och domdera. Och makt, well, härska och söndra, suites me just fine. Betyder detta att jag inte är en 'riktig' kvinna?

Varför dillar folk fortfarande om generaliserande "naturliga" skillnader? Den nya trenden är också ursäkta eventuella undantagsmänniskor. En duktig chef är inte en duktig chef utan hon beter sig som en man och vi låtsas sörja detta, varför kan hon inte "chefa" som en kvinna? För att vara stark, ledande och iskall är manliga egenskaper. Fuck.

Det finns inga undantagsmänniskor, "riktiga" män och "riktiga" kvinnor är bara karikatyrer av verkligheten. Om vissa egenskaper existerar både hos män och kvinnor, hur kommer det sig att vi måste sortera upp de i 'manligt' och 'kvinnligt'?
Polariseringen mellan de två begreppen förutsätter att de står i direkt motsatsförhållande, det finns inget alternativ. Antingen är man kvinna eller så är man man. Och i samma stund som vi väljer att kalla vissa egenskaper kvinnliga säger vi också att dessa inte är önskvärda (eller icke-existerande) hos en man. Att verka utanför ramarna betyder då att man verkar som en anomali, ett undantag, en olycka - that which shouldn't be. Och då sitter vi på pottan och gnäller om att tjejer som har pojkfrisyrer är okvinnliga och killar som gråter är mesar. Och sedan sitter dessa mallar utanpå en hel värld som en jävla tvångströja. Vilken jävla björntjänst.

Dagens mest slitna och ogenomtänkta argument:
"Kvotering för kvinnor i styrelser är dåligt, man måste se till kompetens istället för kön."

Finn fem fel liksom. Om man såg till kompetens skulle styrelserna inte vara så jäkla homogena i kön, etcnitet och klass. 60 % av de som studerar på högskola är kvinnor. Fler kvinnor än män tar examen från högre utbildningar. Vart hamnar då alla dessa kompetenta kvinnor?
Nä just det.

Förutom mitt förutnämnda hat för ordet "naturligt" flödar även den svarta geggan för orden "kvinnligt" och "manligt". Å dessa onda påfund. Lusläste en meningslös debatt rörande alla dessa feminister (härlig generalisering på gång) som klär sig som män, varför håller de på på det sättet? Vad är deras problem? (Fast alla vet att det handlar om brist på penis.)
När det kommer till manligt och kvinnligt utseende handlar det egentligen en stor slemmig herpesgädda vid namn dubbelmoral. Kvinnor och män är "naturligt" kvinnliga och manliga, vi föds sådana och det är skillnader mellan könen och vet hut feminister som påstår något annat. Men, kvinnor har naturligt håriga ben och föds naturligt utan smink och välfönat hår. Vi är naturligt håriga, luktar naturligt svett och trots andra rykten är busken mellan benen inget undantag, we all got it.. Hur kommer det då sig att håriga ben och svettiga armhålor är manligt?
Nej just det. Normen säger att piffig är kvinnligt och opiffig är manligt. Att jag tar ett ideologiskt beslut och vägrar upppiffning (som faktiskt kräver en hel del pengar och tid) är inte lika med klä sig manligt, genom detta beslut är jag tvärtom i allra högst grad naturligt kvinnlig, men vi är så vana vid att män har ensamrätt på opiffning att vi bara ser "äckligt manlig kvinna" om någon inte är nedkletad och uppklädd. Personligen förstår jag inte problemet?
Huvudtalaren i debatten pratar om varför kan inte kvinnor reclaima sina kroppar och vara stolta över dem utan att bekänna sig till den manliga normen och klä sig som gubbar?
Que?
Exakt hur reclaimar jag min kropp genom att ha tajta kjolar och stringtrosor på mig? Att klä sig som fan man vill och hur praktiskt eller sunkigt man vill är väl i allra högst grad att take charge och idka självbestämmande. Fuck att normen är trådsmal läppstiftad ubergirl, jag skiter i det, jag vill vara något annat. I detta kölvatten följer naturligtvis även meningslösa inlägg och gnäll om hur många feminister som ser så tråkiga ut och why oh why ser alla ut som tanter?
Jomentjena, det är väl fan inget problem? Är jag en bättre feminist för att jag spacklar mig och har en pinsamt stor skosamling? Knappast. Men sticker det mindre i ögonen på folk som är besatta på att sortera fitta hit och penis dit? Troligtvis. Men ack vad de bedrar sig, mina kjolar är bara en skicklig maskering för att kunna infiltrera den grå massan och sprida mitt manshat.

Idag har jag jobbat tio timmar med en kollega som jag i mångt och mycket kommit att ogilla starkt. Först och främst för hennes evinnerliga förmåga att skrämma upp alla i sin närhet (även undertecknad) jämt och ständigt. Är det inte för bakterier i alla livsmedel så är det att våldtäktsmän lurar i varenda buske. Varenda gång vi jobbar tillsammans har vi samma diskussion om varför jag envisas med att gå hem ensam från jobbet klockan tio på kvällen när jag faktiskt har en fullt duglig karl hemma som kan komma förbi och hålla mig i handen hela vägen genom skogen. Hennes man hämtar henne varje gång hon jobbar efter typ klockan sex på kvällen och tydligen finner denna kvinna det passande att överföra sina nojor på andra.

Det som är mest oförståeligt är det faktum att hade jag varit singel eller helt enkelt bott ensam hade hennes ansträngningar sträckt sig till att skrämma upp mig, inte att göra någonting åt det som att själv följa mig hem eller föreslå alternativ - utan bara kort och gott göra mig livrädd med sina historier. Det handlar alltså inte om någon faktiskt omtanke för mitt välbefinnande utan bara om att överföra sina egna begränsningar. Poängen är att jag har tagit mig hem ensam, under alla tider på dygnet, i diverse påverkade tillstånd och mer eller mindre vinglandes, under många år innan jag träffade M men att bo med en man gör mig alltså handikappad och alla lesbiska sambopar är helt enkelt fucked? Singlar och flator borde alltså helt enkelt stanna hemma?




Detta är ett jävla typiskt cp-tänkande som bara dyker upp när det gäller oss försvarslösa och väna kvinnovarelser. Unga killar är det vanligaste "offret" i brottstatistiken (rån, misshandel, whatever) men ingen säger till dem att stanna hemma. Istället ska vi med fitta gå runt och ständigt oroa oss att varenda människa vi träffar efter mörkret fallit vill oss illa. Naturligtvis. Jag vägrar iallafall begränsa mig. Promenaden hem efter en lång arbetsdag med musik i öronen är precis vad jag behöver för att varva ner.

Lunchade med Johanna idag. Vaknade med huvudvärk och spenderade större delen av morgonen med att irritera mig på allt och alla så när hon berättade vad hon berättade blev dagen genast värre. Hon har en vän som jobbar på ett fartyg, under en fest däckade en kvinnliga kollega till honom och vaknade av att någon hade tagit av henne kläderna och tog på henne. Fruktansvärda tanke, att vakna mitt i när någon försöker utnyttja en, men grädden på moset är naturligtvis att ett) alla hennes kollegor är blasé kring vad som hände och förstår inte varför hon gnäller och två) den stackars tösabiten skyller på sig själv. Lovely. Lyckligtvis jobbar det en annan eldsjäl där som kämpar för att ledningen ska uppmärksamma detta, som pratat med kvinnorjourer och som hjälper tösabiten att förstå att det inte är hennes fel och att hon måste anmäla det. Fruktansvärt vidrigt. FÖR HELVETE. Hade flickan varit tolv år istället för i vuxen ålder hade ingen överhuvudtaget debatterat detta men vuxna kvinnor får tydligen skylla sig själva, de är inte värda att strida för.



Ungefär som killen som tafsade på mig förra helgen när min pojkvän var ute och rökte. Inte nog med att han taktiskt väntade tills M var ute, han passade även på när jag var såpass full att jag på sin höjd orkade leverera en slöddrande utskällning (knappt) istället för en spark mellan benen. Jag skäms inte ett piss för att jag festade, var glad och hade en fin kjol på mig. Jag skäms för att sådana människor finns. Today is not a good day.

(...bilden är hederligt snodd från sparka-tillbaks.nu)

3:s nya reklam tar priset:
"3:s har snyggaste tjejmobilerna!"
"För sådana som oss!"

Sjukt jobbigt att ha en "killmobil", sjukt jobbigt att jag älskar min svarta Nokia - vem vill inte vara en sådan där mystiskt tjej med tjejmobil från 3, fan 3 alltså, in my fucking heart.

Är det bara jag som är så jävla trött på kön hit och kön dit? Låt en rosa mobil vara en jävla rosa mobil istället.

Dagens asgarv idag blev när jag läste en kille som försökte göra aspiration på att presentera biologiska fakta, men misslyckades totalt och summa summarum av hans pannkaka blev: "Män attraheras naturligt av kvinnors bröst på samma sätt som kvinnor naturligt attraheras av mäns penisar - inte deras bröstkorgar!. Apropå debatten om att kvinnor ska kunna gå topless på offentliga platser precis som män. En påpekade att mäns bröstkorgar fortfarande är hot stuff även om de går utan tröja, vilket herr hobby-biolog inte ville köpa och hoppades att kvinnor skulle fortsätta gå påklädda för det vore tråkigt (för samhället) om kvinnors bröst avsexualiserades. Jag tror inte en sekund på att kvinnors bröst skulle avsexualiseras om de tilläts att flasha de i tid och otid och att sedan följa upp sina argument med att kvinnor inte attraheras av mäns bröstkorgar - va? where you been lately?
Och om nu dessa kroppsdelar blev mindre laddade? Vad är problemet?! Skulle folk sluta ha sex med varandra? Knappast.
Personligen angående mäns bröstkorgar, not a big fan, (jag är mer för rumpor) men löjligare påstående får man ju leta efter. Att sedan vederbörande rackar ner på motdebattörer som oromantiska och tråkiga för att dessa säger att penisen i sig inte är eggande men funktionen och mannen den sitter på är grymt hett. Que?
Fast, ja, det är klart, jag glömde ju att män bara är vandrande penisar och kvinnor fittor med bröst. Punkt.
Jag har haft tillräckligt vidlyftiga diskussioner med kvinnliga vänner för att ha hört allting stötas och blötas och suckas över. En gillar hår på bröstet, en gillar magmuskler, en gillar ben, en gillar penisar, en gillar armar - whatever liksom. På samma sätt med män och deras preferenser. Varför måste den där jävla irriterande klicken människor jämt dra upp massa snack om vad som är naturligt eller inte och stämpla andra människor som onormala? Avslutande hippieliknande klyscha: Live and let live man.

För mig är inte ovanstående förenligt. Och jag anser att det är helt jämförbart med att vara svart och umgås med folk som är rasister. Apropå en kille som jag pratade med lite casual online och sedan valde att avsluta och fick då svaret: "Synd att du inte kan se förbi åsikterna och se personen." Well, right back at you. Jag kan inte umgås/ bekanta mig/ diskutera med en person som tycker att dagens situation för kvinnor är a-okey och som tycker jag är dum i huvudet som väljer att engagera mig. Ingen skulle ju åka ut till förorten med ett swastika målat i pannan och muttra över att folk inte kunde se bortom åsikterna. Det är väl fan självklart att när någons åsikter inbegriper en själv (och gärna nedvärderande bilder av en själv) att man inte bara kan "bortse" från detta och låtsas som om det regnar.

Grädden på moset är när jag söker på vederbörandes namn i forumet och kan krasst konstatera två saker: 1) Fan vad jag älskar internet, som ett miniregister om man vill checka av vad en person går för och 2) Antifeminist, främlingsfientlig och lider av våldpsykoser - what a neat little package. Därmed inte sagt att denna personen var otrevlig mot mig, han skrev ganska roliga mail om intressanta saker, var till en början själv lite pepp och diskuterade cynism/ realism och annat trevligt - men, nej, det är inte förenligt med mig som kvinna, bor i förorten och har en förälder från ett annat land. (Jag vet att jag glider runt på en arisk räkmacka med mitt vitblonda hår och supersvenska pojkvän men ett arv är ett arv är ett arv precis som min familj inte är något att skämmas för och oavsett dito, it just doesn't work for me.)

Idag har jag läst det mest besynnerliga (och korkade) citat som någonsin yttrats i ett forum (gällande feminism):
"*Det handlar alltså inte om jämställdhet, utan alltså att lyfta upp kvinnan till den nivån mannen är på. Med andra ord, inget med jämställdhet att göra. "


För jämställdhet uppnås inte genom att kvinnan likställs med mannen?

Det som är mest förvånande i diskussionen är att personen ifråga får denna mening ifrågasatt många gånger men försöker stå pall och försvara formuleringen. Vilket resultaterar endast i att denna människa framstår som mer korkad ju mer diskussionen fortgår. Tydligen får vi kvinnor skylla oss själva för vår "position" i samhället och kampen om att utplåna denna är manshat kort och gott. Jämställdhet är i denna personens värld någonting som innebär att vi låter saker och ting vara, för strukturerna och normerna i samhället har inte skapat illvilliga könsroller (för båda könen) utan kvinnor är inte bra på att fixa högre lön och män är bättre på att leda och livmödrar är till för att fyllas med bebisar. Punkt och punkt liksom. Det roliga är dock att ovanstående pucko har i alla andra trådar om feminism/ dylika ämnen har argumenterar om och om igen för att man ska "tänka individ". Ja, kära ärkepucko, det är bra med individer - det finns fantastiska kvinnor och män som inte passar in i några mallar och bryter mot normerna, men dessa personer kan ju glömma individualitet pga. begränsningarna av deras könsorgan, vart hamnade den fantastiska individualiteten? Que? Alla är individer så länge alla kvinnor beter sig som kvinnor ska?!
Ja, det är fantastiskt hur personer (som beskyller andra människor för okunskap) kan vara så jävla dumma i huvudet.

*"Det" i detta sammanhang syftar alltså på feminismen.