The Rants And Moans Of Negative Nancy

Sitter i bikini i soffan med min kära dator i knäet och diskuterar i forum. Borde naturligtvis göra något mera vettigt och givande men jag är ledig (för första gången på länge) och det förbaskade tropiska vädret gör en inte pepp på aktiviteter överhuvudtaget. Jag är (oftast) ingen aktivitetsmänniska när jag är ledig (även om jag får mina knäppar) och ledighet ska slöas bort. Fan att man måste städa.

Jag: Folk måste tro att vi är höga...

Igår skådades en ovanlig syn på motorvägen norrut: en färdtjänstbuss fullpackad med människor, alla fönster neddragna och som spelade julmusik på högsta volym. Svetten som rann nerför min rygg kändes helt malplacerad ihop med "Jingle Bells" och "Feliz Navidad" - jul i juli?

Handen på hjärtat kan jag säga att åtminstone tre av oss inte hade inmundigat narkotikaklassade läkemedel. Lyckligtvis var även vi tre personal, annars hade det varit konstigt men antagligen roligare. Och julmusik? Yep, fördelen med att jobba med psykiskt funktionshindrade människor - logiken är försvunnen sedan länge.

Har skapat stora rubriker och i ärlighetens namn bryr jag mig inte särskilt mycket. Det vore super om tjejen tog tag i att försöka påverka människor angående övergrepp för hon är känd och hon är ambitiös, ingen lyssnar ju på gemene kvinna och gemene feminist. Vi räknas inte. Men DET jag faktiskt bryr mig om är dessa löjliga diskussioner kring om man faktiskt kan blöda av att få två fingrar instoppade i sig. WTF?
Om man blir fasthållen, överraskad och får två fingrar intryckta i sig mot sin vilja - klart fan man kan blöda. Shit, jag kan börja blöda genom att bläddra i en bok (vidriga papperssår). Sedan är jag dock inte förvånad över (men irriterad på) när diskussionen lutar åt "Men hon verkar ju så glad efteråt"(Glad? Hur? När? Var?). När människor som blivit utsatta för olika slags övergrepp inte är sönderslagna och återhämtar sig snabbt beter de sig tvärtemot folks förväntningar för svennebanan-kreti-och-pleti tror inte på någon som inte blöder eller är sjukskriven i två år. Om jag skulle bryta ihop varje gång jag blivit tafsad på eller hamnat i bråk eller blivit hotad eller andra obehagliga situationer skulle jag aldrig komma utanför dörren. Det är antagligen så för rätt många. Det är dock inte att jämföra med ett övergrepp, min poäng är att: ens förmåga att återhämta sig och ta tag i sitt liv efter jobbiga perioder alltid är något som åberopas när folk vill förminska händelse och deras betydelse.
Så, vad hände då?
Oavsett vad som hände är det ingen status i att erkänna sig själv som offer för ett övergrepp, hade Bella lilla velat genomföra en pr-kupp deluxe, som alla beskyller henne för, hade hon väl onekligen valt något annat? Våldtäktsofferstämpeln svämmer fortfarande över av skam.
Sanningshalten i hennes uttalanden ursäktar dock inte folks griseri och idiotiska sandlådediskussioner.

Jag har funnit min själsfrände i sarkasmer och skämt på jobbet (hon är en underbar kvinna med vass tunga) och tämligen lågt blodsocker och en hög temp fyllde dagen av konstant skämtande och skrattande. Det roligaste är att kollegan vi jobbar med är lika skojfrisk han inom de flesta områden, tills, well ja, han inte är det och blir purken och reserverad för att han tror att vi driver med honom (vilket vi naturligtvis gör).

Efter ett avslutat parti Yatzi mellan kollega nummer tre och en annan utspelar sig följande konversation (återgiven på ett ungefär):
Kollega-noll-självdistans: Jag slog tre Yatzi, det är faktiskt ganska ovanligt!
Kollega-vass-tunga: Duktigt *namn*, gud vad duktig du är, haha.
Kollega-noll-självdistans: Men det är faktiskt ovanligt, jag kan sannolikhetslära och så och det förstår inte du.
Jag: Men chanserna ökar väl för mer Yatzi ju fler omgångar ni spelar? (Har man spelat Yatzi halva morgonen är alltså inte tre Yatzi särskilt imponerande, å andra sidan - när är det imponerande?)
Kollega-vass-tunga: Hahahaha
Kollega-noll-självdistans: Nu driver du med mig igen och du förstår inte det, det är liksom spelet som spelar roll mest! (Fnyser och går iväg. Konstigt nog var denna kommentar riktad mot kollega-vass-tunga trots att jag sade förra kommentaren.)
Jag och kollega-vass-tunga tittar på varandra och börjar gapflabba.

Kollega-noll-självdistans är även känd för att ha deklarerat för kollega-vass-tunga efter ha förlorat i en turnering av luffarschack att han inte hade rätt taktik och ska fundera över det hela kvällen, något som hon borde ta efter som inte tänkte efter noggrannt innan varje drag. Naturligtvis tyckte hon att det säger väl mer än honom än henne, om hon vinner utan att tänka medan han förlorar trots noga på förhand utarbetat strategi?
Att jag hade roligt på jobbet idag, trots bastuvärme är ganska underförstått.

Att jobba dag under värmeböljan är allt annat än trevligt. Kollapsade efter middagen (hemma) och sov bort hela kvällen. Trots att jag jobbade sju till fem och därför rimligtvis hade hela kvällen kvar för andra aktiviteter orkade jag ingenting annat än att snarka framför fläktarna i sovrummet. Dreglade även ner kudden och svettades ner ytterligare en tunika. Livet är gött.

Efter ha hängt på diverse forum är för övrigt min största besatthet för tillfället att hitta den ultimata solkrämen som inte kladdar i ansikter och som man kan bära smink över. Rynkkrämer är för losers som ser ut som läderhandväskor redan 30plus. I have seen the way. Solkräm och lite soltid är det enda som hjälper. Kommer aldrig sola igen (som om det hände särskilt ofta innan då). Åldersnoja? No, just my vanity talking.

Idag plockade jag åt mig timrapporten från juni som damp ner med internposten bara för att upptäcka: tji-fick-jag-som-fortfarande-har-kvar-min-gamla-pisslön-fuck-fuck-fuck. Blev lovad av chefen en lönehöjning den sjätte juni så jag ringde lönekontoret övertygad om att det bara var någon miss från granskaren. Efter ha pratat med samordnaren på kontoret fick jag klart att det vara raka motsatsen: chefen är på semester, enligt datorn slavar jag fortfarande för en pisslön och trots att chefen ska ha pratat med samordnaren redan i juni (at least she said so) om min lön har denna inget minne av något sådant samtal. Vilket innebär att min lön nu imorgon blir en tusenlapp mindre och att jag får vänta tre veckor till chefen kommer tillbaka för att tala ut om detta. Naturligtvis får jag pengarna retroaktivt (om det ordnar sig när hon kommer tillbaka) men ändå. Är dessutom nojig för att chefen inte minns vårt samtal för det är liksom mitt ord mot hennes, det finns inga anteckningar eller samtal med andra människor (från hennes sida). Grinig början på arbetsdagen.

Uttråkad på jobbet.

Snart tar "semestern" slut (dvs. förberedelsen inför min elfte termin på GU börjar). I augusti är det dags att ta tag i rester och plita på min framtid (inte vidare roligt). Jag och Helena satt på Kellys igår och listade saker vi inte ville jobba med och kom på en ganska gedigen lista som toppades av telefonförsäljare och busschaufför. Men när det kom till vad vi faktiskt kan tänka oss att jobba med (samt är rimligt) blev listan kortare. Framtidsutsikter?

Fick en rundtur hos Johanna på Stena Carrier (i måndags). Som vek stadsflicka som sällan smutsar ner händerna (förutom vid fekalieurgröpningar på jobbet) blev jag mäkta imponerad av hennes ambitioner och maskinrummet. Till hösten tar hon examen som sjöingenjör (tror att det var den titeln hon får) och kommer spendera många år ombord på olika fartyg. Förutom att jag alltid blir bländad av reglage, värmepannor och gallergolv är det så extremt cool att hon tar sig fram i ett såpass mansdominerat yrke och att hon trivs som fisken i vattnet samt är duktig på sitt jobb. Respekt!

Tack vare impulsutflykten till stranden på jobbet igår har jag fått en väldigt ful solbränna på de små områden som inte var täckta av tyg, dvs. nacken, nedre delen av armarna och urringningen. Nästippen bär även upp en missprydande rosa färg, sminket tycks dock ha "skyddat" resten av ansiktet. Väldigt ful och missprydande på min lakansbleka uppebarelse, färgen är även mer åt det brända hållet än bruna och det gör inte saken bättre heller. Jag gillar inte brunt, jag vill vara blek men får jag välja är jag såklart hellre brun än rödrosa. Blir så sur på mig själv, alla andra dagar har jag noga smort in mig med solkräm men efter det konstanta regnandet har inte utflykterna varit många på jobbet och vem behöver solkräm då? Jag tänkte liksom inte till igår morse (jag började jobbet halv sju och gick upp kvart i fem, vem sjutton är vaken och fungerar ordentligt vid den tiden?). Damnit.

Jag har aldrig direkt gillat solande, är för rastlös för att steka mig i solen och gillar att vara blek (it matches my shoes). Att hålla mig borta från malignt melanom (far skrapar ständigt av fläckar i förstadiet hos doktorn, jag börjar få mer leverfläckar, you do the math, riskerna är troligtvis högre för mig, än gemene man, om jag aktivt solade), att skona min hud från för tidigt åldrande (rynkig orangebrun hud som är helt sönderbränd är ingenting för mig) och att bygga vidare på min children-of-the-corn-bleka-look är bara plus i kanten.

Så många timmar innehåller mitt schema för juli. 192 freaking timmar. Inte undra på att jag känner mig dödstrött. Att jag har arbetat 26.5 timmar på två dagar kan ha något med saken att göra. Damn.

EDIT: Min plan var att stanna uppe till ett inatt och kolla California på trean men den nya planen är att vräka mig i sängen halvt om halvt medvetslös.

Upptäckte igår att lillkattan varit och tuggat på snittet på magen. Houdini-katten herself har inte bara lyckats ta sig ur tratten ett antal gånger utan kan även sträcka halsen till size giraff och slicka/ gnaga på slutet av snittet samt använda trattkanten till att klia sig. Tråden har i slutet av snittet börjat kika fram, snittets såryta har vidgats och det har även svullnat upp rejält. Så jag kröp upp ur sängen klockan sju imorse och ringde veterinären som klämde in mig på en tid halv tolv idag (thank god). Jag är medveten om att jag är överdrivet orolig när det kommer till mina katter men det är väldigt lätt att bli det när de envisas med att råka ut för saker och dra på sig sjukdomar och diverse besvär. Kände mig som en yr, svettig och ångestfylld höna igår kväll när jag satt och googlade infektioner relaterade till kastreringar och genomled folks mardrömshistorier om biverkningar, bukbråk och långdragna infektioner. M försökte övertala mig att sluta söka men jag som hellre vet än är ovetande kände mig mer orolig men även lugnare efter ha plöjt otaliga forumstrådar. Jag är oroligare för att jag vet att det kan gå fel utav helvete men är lugnare för att jag vet vad som händer isåfall och hur saker och ting kan utveckla sig. Men det kommer naturligtvis gå bra.

Kan inte vara kreativ eller skriva när allt jobbande suger livslusten ur mig. Visst, det finns bra och roliga dagar men jag hatar att känna mig som en hushållerska och/ eller personliga slav.

M:s och mina jobbtider har skurit sig den senaste veckan: jag har jobbat morgon och han kväll, vilket har inneburit att vi inte har sett varandra knappt alls. Då ledighet för oss båda inföll på söndagen utnämndes den även till "vår dag". Vilket innebär film, pizza och invigningen av det på Gekås nyligen införskaffade våffeljärnet. A fat day is a good day.

Minstingen i familjen är två år och ett lite rundnätt kissegos som jag hittade utomhus som mager liten kattunge och som är livrädd för veterinären och barn och därför har hennes kastrering dröjt upp ändå tills när kissen skvätte lite i soffan under en löpperiod och sura miner och skrubbande ledde till bokning av tid på en klinik. När jag åkte in med kickan imorse blödde hjärtat konstant, känslan var inte helt olika eventuella reaktioner som skulle komma av att jag stack kniven i henne personligen - och katten stod inte ens på undersökningsbordet och darrade än. När jag hämtade upp gullungen var hon groggy till tusen och virrade runt hela lägenheten i en timma (!), kräktes tre gånger och tycktes söka efter min mellersta kisse, som är utackorderad hos vänner för att kunna ge minstingen en chans att få läka snittet i fred utan bästiskatter som hjälper till att slicka sår som kragar hindrar. Jenna (the cat) verkade dock ovanligt förvirrad över narkosen och bästiskattens frånvaro till den grad att mitt hjärta gav upp helt och hållet och gnagde sig ur bröstkorgen på egen hand. Denna kisse är inte lite speciell när det kommer till att bo i mattes hjärta. Följde henne som en skugga den första stunden runt lägenheten och torkade spyor (endast bestående av galla, visste jag inte bättre skulle jag tro att katten var bakfull) och försökte klappa bort det onda med försiktigt kel. Efter ha somnat båda två i sängen vaknade jag och plötsligt var katten borta men kragen låg kvar i sängen. Jenna brukar normalt inte ha Houdiniliknande förmågor men hade lyckats ta sig ur kragen när matte snarkade som skönast i sängen och gömt sig i en liten låda där hon låg och ägnade buksnittet onödig uppmärksamhet (I don't know for how long). Men efter lite bråkande fick jag på missen kragen igen och nu ligger hon tätt intill mig i soffan och sover en lugn och djup sömn medan en svettig matte ännu inte har haft hjärta att ta en dusch och därmed också lämna lillkattan ensam på soffan.

Tio timmar på jobbet och det var lättare idag, hör och häpna, jag börjar vänja mig. Dagen idag hade nämligen alla förutsättningar att vara grymt jobbig: jag, två hyggligt fräscha personal och många gäster som personalen aldrig träffat innan. Lyckligtvis trivs jag med att styra och ställa och delegera och personerna ifråga är väldigt roliga och trevliga vilket bidrog till en god stämning alla sinsemellan. "Roxanne" av The Police snurrade i huvudet hela dagen och efter att jag nynnat på låten hela passet gjorde jag det enda rätta och fortsatte med att repetera dängan väl hemma framför datorn (Dilanas version dock, som jag gillar tusen gånger mer än originalet). Hur man lever utan musik förstår jag inte alls.

Alla bloggar får kritik, mer eller mindre, det är helt enkelt en effekt att publicera sina åsikter och tankar på internet där andra människor kommer att ta del av dem. Jag personligen är för censur på den personliga bloggen, om någon går in helt och hållet för att skriva nedlåtande och elaka kommentarer ska dessa naturligtvis inte publiceras. Personliga påhopp och dylikt bidrar inte till någon diskussion och förtjänar inte utrymme.

Å andra sidan, det finns en tendens hos bloggförfattare till att söka tröst hos sina läsare när någon kommer med kritik på deras inlägg. Det är skillnad på konstruktiv kritik och elaka kommentarer. Att någon inte håller med ens åsikt och ifrågasätter ett resonemang (utan påhopp) innebär inte att denna personen per automatik är elak. Det kallas diskussion. Personligen älskar jag diskussioner och försöker gärna bidra till just detta med kommentarer på andras bloggar, eller delge min åsikt eller whatever, men blir otroligt störd när man behandlas som om man kallat vederbörande jävla idiot bara för att man ifrågasatte dennes resonemang. Väldigt tråkigt. Själv blir jag otroligt inspirerad av att debattera och diskutera med andra personer (såvida det finns en hövlig ton och en god argumentation), but thats just me.

JAG HATAR MITT JOBB. JAG HATAR MITT JOBB. JAG HATAR MITT JOBB. JAG HATAR MITT JOBB. JAG HATAR MITT JOBB. JAG HATAR MITT JOBB. JAG HATAR MITT JOBB. JAG HATAR MITT JOBB. JAG HATAR MITT JOBB. JAG HATAR MITT JOBB. JAG HATAR MITT JOBB. JAG HATAR MITT JOBB. JAG HATAR MITT JOBB. JAG HATAR MITT JOBB. JAG HATAR MITT JOBB. JAG HATAR MITT JOBB. JAG HATAR MITT JOBB. JAG HATAR MITT JOBB. JAG HATAR MITT JOBB. JAG HATAR MITT JOBB. JAG HATAR MITT JOBB. JAG HATAR MITT JOBB. JAG HATAR MITT JOBB. JAG HATAR MITT JOBB. JAG HATAR MITT JOBB. JAG HATAR MITT JOBB. JAG HATAR MITT JOBB. JAG HATAR MITT JOBB. JAG HATAR MITT JOBB. JAG HATAR MITT JOBB. JAG HATAR MITT JOBB. JAG HATAR MITT JOBB. JAG HATAR MITT JOBB. JAG HATAR MITT JOBB. JAG HATAR MITT JOBB. JAG HATAR MITT JOBB. JAG HATAR MITT JOBB. JAG HATAR MITT JOBB. JAG HATAR MITT JOBB. JAG HATAR MITT JOBB. JAG HATAR MITT JOBB. JAG HATAR MITT JOBB. JAG HATAR MITT JOBB. JAG HATAR MITT JOBB. JAG HATAR MITT JOBB. JAG HATAR MITT JOBB. JAG HATAR MITT JOBB. JAG HATAR MITT JOBB. JAG HATAR MITT JOBB. JAG HATAR MITT JOBB. JAG HATAR MITT JOBB. JAG HATAR MITT JOBB. JAG HATAR MITT JOBB. JAG HATAR MITT JOBB. JAG HATAR MITT JOBB. JAG HATAR MITT JOBB. JAG HATAR MITT JOBB. JAG HATAR MITT JOBB. JAG HATAR MITT JOBB. JAG HATAR MITT JOBB. JAG HATAR MITT JOBB. JAG HATAR MITT JOBB. JAG HATAR MITT JOBB. JAG HATAR MITT JOBB. JAG HATAR MITT JOBB. JAG HATAR MITT JOBB. JAG HATAR MITT JOBB. JAG HATAR MITT JOBB. JAG HATAR MITT JOBB. JAG HATAR MITT JOBB.

Har fruktansvärd huvudvärk, idag var skitjobbigt och jag förstår inte alls hur jag ska orka tio timmar imorgon och elva timmar på måndag. Ah just det, JAG HATAR MITT JOBB.

Am I a good person doing bad things or am I a bad person doing good things?

Förutom ökad upphetsning över trailern som annonserade om mer Dexter avsnitt som kommer på tv (men böckerna är ändå bäst!) som dessutom ovanstående rad är snodd från kan jag inte låta bli att tänka på mina/ mitt yrkesval. Varför arbetar jag med människor?
Jag vet ärligt talat inte själv, för jag har ingen martyrliknande dragning till yrket, inte heller är jag en överdrivet empatisk person. Jag anser mig dock vara "bra" på mitt jobb, genom att jag alltid presterar, får saker gjorda, inte är känslig och är stresstålig. Men samtidigt, jag bryr mig alldeles för lite för att egentligen ha befunnit i branschen så "länge" som jag ändå har gjort, dvs. i snart sex år, ändå en ansenlig del av mina snart 24 år här på jorden. Å andra sidan, vilket yrke exkluderar människor helt och hållet?!

Jobbade hela dagen och fördelarna med jobbet kickade äntligen in: utflyktsmålet för dagen blev Liseberg. Var gött då tiden gick snabbt, jag kunde löjla mig och spela på två-kronors-fula-kramdjurs-apparaterna samt inmundiga ett veggiemeal på BK med handkassan i högsta hugg. Var mindre gött med köer inte var under tre kilometer per ställe, den svettiga spårvagsturen dit, att den genomsnittliga åldern på samtliga inte översteg tre år samt yeah well you know, jag var tvungen att liksom jobba.


Rrrr, my winnings!

The good and the bad:
Katterna använder äntligen den nya vattenfontänen/ självfiltrerade vattenskålen regelbundet till att faktiskt dricka ur, inte bada i. Lite tråkigt är det dock att katternas regelbundna drickande tömmer tanken ganska fort vilket leder till att jag måste uppmärksamma detta snabbt så inte motorn i får gå med tom tank, då blir den väldigt olycklig, men jag köpte fontänen för att katterna skulle ha friskt vatten hela tiden utan att man behövde byta vattenskålarna flera gånger per dag och för att katterna inte skulle lida för min oförmåga att göra detta - men nu är fontänen nästan ett lika stort orosmoment som är minst lika jobbigt att komma ihåg som byte av vattenskålarna från allra första början. Damn damn damn. Min lathet och arrogans över den perfekta lyxlösningen straffade alltså sig själv. Poetisk jävla rättvisa.

(The best ever: när jag kom hem från jobbet hade M gjort storkok till middag vars rester blev tre matlådor med linsgryta och bulgur till mig så jag slipper svälta på jobbet i helgen. Thats love folks.)