The Rants And Moans Of Negative Nancy

Var ett hett samtalsämne idag. Som vanligt, på jobbet, där flera arbetskamrater är gravida och/ eller mammalediga. Vi satt och tittade på unga mödrar som visade en födsel in-depth. I slutet håller de upp moderkakan och fostersäcken och ungefär då kickade mina äckelkänslor in. Jag som är gjord av sten och som kan äta frukost med en bajskorv som ljusstake på julafton blev alltså äcklad av ett tv-program. Hjälpte inte heller att mina kära kollegor förklarade att själv säcken varit fastvuxen inuti en och lämnar ett öppet sår (återigen, INUTI!) som tar ett par veckor att läka och som även, lustigt nog, blöder konstant under denna tiden. Mitt största argument mot egna fortplantning idag var att jag absolut inte kan ta dessa grejer på allvar, tycker förlossningar och allt runtomkring är otroligt äckliga och ser inte skogen för alla träden, dvs. kan inte förlika mig med att det är ett mirakel att få en bebis utan får bara ångest av hela processen och började även asgarva högt när bebisen kom ut med en konformad huvud och började referera till en film jag sett för länge sedan med en familj med sådana huvuden och exklamerade återigen att jag absolut inte vill ha barn och efter att kollegan följt mina reaktioner på bebiskrystandet tror jag att hon var benägen att hålla med. För en gångs skull.

Annars har jag en fruktansvärd huvudvärk.

Firande av farfar idag gick väldigt bra och alla gick därifrån proppmätta och fulla av fika. Resterna av tårtan tar jag och M med imorgon till middag med vänner. Vänner (K, känn dig utvald) som tjatade i två timmar om tårta på Kellys igår blir nu förhoppningsvis nöjd med resterna. Frostingen som innehöll jordnötsmör var förresten to die for.

Om det är något som är på tapeten så är det "kränkningar". Alla blir kränkta precis hela tiden av precis vadsomhelst. Pojken vars inbjudningar togs tillbaka blev "kränkt" och det inkräktade på hans "integritet". Bullshit. Två saker:
1) Att ens anmäla det till JO är ju skrattretade. Pappans ivriga ihärdande om att lärare ljuger är på samma nivå, pappan var ju inte där och baserar rimligtvis sin uppfattning på sin sons historia. Vad lyssnar man på? En åttaåring som antagligen blev sur på läraren som samlade in inbjudningarna igen eller läraren, en vuxen person, som bara gör sitt jobb? Nä just det.
2) De två barnen som inte bjöds exkluderades pga. att den ena var en mobbare och den andra inte hade bjudit pojken på sitt kalas. Alltså, jag tvivlar på att detta är de "sanna" skälen. Att mobbaren, en person som ändå har "makt" över eleverna inte skulle vara bjuden, när denne i princip bestämmer vem som ska vara hackkyckling? I dont think so. Och att den andra eleven inte ska inkluderas pga att denne inte bjudit på sitt kalas?
Om skolan nu är såpass noga med sin policy, ska vi verkligen tro att den andra eleven såg till att bjuda endast ett fåtal och delade ut sina inbjudningar efter skoltid? Nä just det. Jag tror snarare att dessa två elever inte bjöds av två helt andra skäl, antagligen är de själva utfrysta. Å andra sidan - vilka skäl som än finns - det är inte okej att lära barnen att härska och söndra!
För det är precis vad det handlar om. Att barnen lär sig att det är okej att frysa ut människor. Personligen finner jag hela saken skrattretande: pojken som fryste ut två andra elever känner sig kränkt för att han inte får göra detta? Och JO ska faktiskt undersöka saken?
Varför är det ingen som skriker slöseri med skattepengar NU? Att ge sjuka gömda flyktingar fri vård upprörde ju folk till bristningsgränsen men att det ska utredas om det är kränkande att hindra mobbning väcker ingen eller lite debatt? Vart fan är världen på väg? Det är liksom ingen mänsklig rätt att få exkludera och frysa ut andra människor. Däremot är det ett viktigt mål i skolan att hindra att folk hamnar utanför.

Trött och oinspirerad är bara förnamnet. Oh well.

... Själv är jag ganska skeptisk och inkonsekvent.
När killar kommentarer "mig" och min rustning brukar jag oftast reagera med misstänksamhet eller inte alls. Det känns varken smickrande eller bekräftande när en man låter blicken glida längs kroppen och kläcker någon komplimang. Det känns oftast sliskigt, för sakerna som jag älskar att klä mig i (blont hår, rött läppstift, högklackat) förvandlas till sexuella symboler och jag känner mig allt som oftast obekväm. Kuksugarlugg, knullmun och bimbohår. Associationerna är inte smickrande.

När det kommer till tjejer blir jag dock nästan alltid smickrad. Jag erkänner genast tjejens förmåga att i sin tur erkänna min ansträngning, vilket är vad skönhet är: ansträngning. Och det är oftast detaljerna som kommenteras av kvinnor: den lockade luggen, skorna, ett nagellack eller en ögonskugga. Det är fejk förstås, det är material/ saker som jag bär, förändrar eller kletar på, inget är "äkta" och jag älskar det. Äkta är, i min åsikt, oftast maskerat fejk. Man ska sminka sig naturligt utan att ens tänka på att det fortfarande är fejk, bara lite mindre uppseendeväckande. Men varför vara tråkig?!

I slutändan handlar det väl om att jag mer "litar" på att tjejers kommentarer/ komplimanger inte är något annat, utan bara en komplimang, utan förväntan eller baktankar. Vilket antagligen inte är sant överhuvudtaget men jag hoppas på motsatsen.

Bördan flyttades från lillasyster till storasyster och vips erbjöd jag mig att baka tårtan till farfars födelsedag på fredag. Okej okej, lite mera husmor-ish men men. Jag hatar vispgrädde och framförallt gräddtårtor och de flesta recept jag hittade på svenska var ganska intetsägande och/ eller vräkta i grädde så jag vände mig till the holy grail of desserts: Amerikat. Tacka fan för att Houstons invånare genomsnittligen är fetast i USA för jag hittade en sida med "southern food" som var späckad med tårtrecept där de flesta överlag var gräddbefriade. Det magiska ordet i USA är nämligen inte äckelpäckelgrädde utan frosting i en uppsjö smaker och färger. Can you spell heartdisease? ... Can you spell Y-U-M?!



Komplicerade smaker var ledordet och jag föll för Banana split cake with chocolate frosting. Tårtbottnarna är fluffiga och innehåller kolasås. Fyllningen är vaniljkräm (som egentligen ska göras från scratch men som jag tänker köpa färdig) och mosad/ eller skivad banan (jag har inte bestämt mig än) och härlig chokladfrosting runtom. Jag tänker dock byta ut den klassiska frostingen mot en chokladdito med jordnötsmör i för jag är mätt på klassisk frosting efter min cupcake-orgie som jag hade för ett tag sedan. Bara frosting= sockersmak, jordnötsmör i frosting= lite mindre sockersmak och besides, jordnötter är aldrig fel. Jag bakar dock både laktosfritt (for me) och glutenfritt (for littlesister) samtidigt så jag gjorde bottnarna idag så jag är säker på att få dem lyckade. Skulle det bli en katastrof har jag tills fredag på mig att göra om. Ett litet experiment alltså. Men jag kan glatt meddela att bottnarna såg väldigt goda ut när de kom ut ur ugnen (och luktade gudomligt!), jag hoppas att de smakar lika gott på fredag.

Skulle ha jobbat tis-ons-tors 16-21, tre väldigt onödiga och korta pass, men fick ledigt istället pga. avbokade gäster så nu är jag ledig hela veckan. "Firade" med att "baka" en helt misslyckad men god kladdkaka (chocolate is never wrong) som jag och M åt direkt ut formen med varsin sked sittandes i soffan framför tv:n. Fast food generation var det ja. Enda smolket i bägaren var att jag duschade, sminkade mig, klädde mig samt tog en promenad till jobbet helt ovetande. Väl där fick jag sedan veta att jag egentligen inte behövde jobba men att de inte ringt och frågat om jag ville eller inte (man har alltid rätt till inbokade tider) pga. att de trodde att jag behövde tider. Omtänksamt av dem men min första tanke var direkt: "Fan jag kunde ha legat hemma smutsig och iklädd i myströja i sängen och njutit av dålig tv istället för att missa de allra sista minuterna av Angel och vara hel, ren och presentabel".



Dagens viktigaste gärning: Den irriterande blinkande knappen vittnade om obesvarade forumsinlägg som jag ignorerat i minst en vecka. Gjorde mig själv en tjänst och klickade på knappen, sedan trådarna, blundade och återgick till min startsida. Min hjärna har semester.

Bara för att jag är så förbaskat positiv och loveydovey nuförtiden. (Vilket jag inte alls är jämfört med kreti och pleti men det är gigantiska skillnader mellan mig nu och mig för två år sedan. Att leva i ett förhållande med en missbrukare och festa hela tiden är alltså inte bra för en? Who could have known?!)
Martina publicerade den på sin blogg först and I got stuck!

1) Förbaskade jävla reklamen för Cocacola Zero. För att locka män behövs bara strippor och vispgrädde och no strings attached? För påklädda mjölkproduktsfria kvinnor är för jobbiga att hantera?
Så jävla idiotisk reklamkampanj. Den är iförsig alltid irriterande, inte bara idag.

2) FRA! Som mest politiskt "engagerad"* (i mina ljuva ungdomsår) diskuterade jag och skämtade om olika konspirationsteorier efter ha inmundigat 1984 över helgen. Storebror ser dig (!) - det var en bok, inte verkligt. Men nu är det verklighet. Skrämmande. Att 28 weeks later blir verklighet är alltså inte helt omöjligt.

3) TRÄNINGSVÄRK! Efter två veckors sjukdom och slemmig hosterier drog jag alltså iväg till gymmet. Regnet gjorde dock att stället var relativt idiotfritt.

4) Ich bin ein Hausfrau! Or not. Jag har dock suttit och googlat olika tårtdekorationer och smidit planer för tårtan som ska göras till farfars födelsedag i helgen. Jag roade mig med att undersöka olika färger och undersöka möjligheterna för dekormassa. Syster släppte sedan bomben att det inte blir som vi pratade om förra gången, förbaskat otacksamt när jag precis väckt mystiskt hushålliga talanger. Å andra sidan är jag mer intresserad av att skapa sakerna samt äta dem än att baka själva tårtan och leka husmor så jag tror att jag är relativt säker.

*Alltså, jag använder ordet lite löst för trots mina många påhitt var jag aldrig medlem i ett partipolitiskt ungdomsförbund. But I was usually always up to no good.

Idag har min farmor och farfar varit gifta i 60 år. Diamantbröllop tydligen. Jag tog inte mina föräldrars skilsmässa särskilt hårt (jag var 15-16 liksom) och f&f är ju ett lysande exempel på en "lyckad" långvarig monogam relation - hur blev jag såpass cynisk (gällande kärleken) som jag faktiskt är?
Maybe it's in the genes.

(Har jobbat hela helgen, mucho storhelgsOB och har jobbat med rolig personal, i synnerhet är vikarie är helt underbart roligt, vi har tjattrat nonstop hela helgen typ, det är så jävla kul att träffa vettiga/ roliga människor, det gjorde nästan jobbet uthärdligt! Minus när barndiskussionen övergick i att det spelar ingen roll vad jag tycker om barn, jag kommer tydligen inte kunna hindra mig själv att skaffa sådana trots att jag A) är en biologisk defekt kvinna utan moderskänslor samt B) har vidlyftiga planer på att sterilisera mig vid 25 - det spelar ingen roll fick jag meddelat idag av min gravida arbetskamrat, jag har tydligen ingen fri vilja och jo tjena, vi hörs om tio år samt menande medömkande blickar som betyder 'jaja hon växer väl upp snart och inser sanningen'. Så jävla irriterande. ).

Tio timmars jobb idag och ingen lust överhuvudtaget (har man någonsin lust att jobba?). Midsommarafton tillbringades i sängen, halvsovandes (nattjobb tors-fre) och avslutades med film: 28 weeks later (som var väldigt bra) och 1408 (som var mindre bra, trots John Cusack).

Jag har inte börjat gå på schema på jobbet än vilket innebär ganska mycket ledighet för min del. Att jag sedan varit upptagen med att hosta slem gör mina fritidsaktiviteter något begränsade: alltså, jag har mest legat hemma, läst, spelat och tittat på film. Vilket inte gjort mig ett dugg mindre rastlös. Jag är sjukligt sällskapssjuk men alla jobbar, är bortresta och/ eller upptagna på annat håll. Medan jag mest vill trängas i min soffa och titta på film och länsa skafferiet. Som grädden på moset pratade jag med babydoll igår (yej, jag ska få göra studiebesök i maskinrummet på hennes båt) och eftersom hon är den som mest filmgalen av alla mina vänner och dessutom mest villig att ligga i soffan med mig och länsa skafferiet kändes saker och ting lite sämre än innan samtalet. Satan vad folk är upptagna. Antingen måste jag alltså skaffa en hobby (förutom gnällandet?! god vad hurtigt) eller skaffa nya vänner (god, låter jobbigt). På sistone har fler även flyttat permanent och jag kan villigt erkänna att jag saknar dem.
Men istället för att engagera mig i införskaffandet av nya bekantskaper (finns ingen vettig där ute ändå) hetskonsumerar jag lovely filmer som M laddat ner till mig: The seven year itch, Some like it hot, The river of no return, Gentlemen prefer blondes, ah, lovely Marilyn, hon får allting att kännas bättre. Charmen med gamla filmer är inte bara kläderna och Marilyn utan också hur annorlunda könen framställs, hur mycket kropp som tillåts, hur mycket yppighet som får plats. Att kvinnorna jagar männen som svaren på deras existenser och den allmänna dubbelmoralen irriterar mig alltså bara måttligt. (Idag ska jag dock göra ett krafttag och äta ute med M&M samt konsumera en del öl. Yum.)

Jag har aldrig förstått varför så många människor omfamnar 'naturligheten'. I synnerhet när man diskuterar jämställdhet och feminism. Det är 'naturligt' för kvinnor att vara mer omvårdande och det är 'naturligt' för män att vara mer tävlingsinriktade. Även om det skulle finnas något i detta påstående (vilket min åsikt är att det inte finns) är det så jävla absurt att ta upp det. Det är inte naturligt för människor att flyga flygplan, använda vaccin, klona fårbebisar eller färga håret med mera. Hela samhället går ut på att vi förbiser våra sk. naturliga begränsningar och trotsar/ förändrar naturen: fan okej, vi har inte vingar, vi bygger ett flygplan istället, moder natur ska inte tro att hon kan lura oss på flygturer där uppe i det blå. Varför blir det då relevant att dela in människor i två grupper och de som inte passar in får skylla sig själva, för det är inte naturligt på det andra sättet!?! Dags för anpassning. Tydligen är kvinnor som inte vill ha barn defekta också. Det känns som ett passande epitet för min del: jag är en defekt kvinna. Jag kan leva jävligt bra med det
"Ledsen jag kan inte anpassa mig, jag är defekt från början så jag tänker göra vad jag vill och känns det jobbigt tänk på att jag inte är någon riktig kvinna så känns det bättre!".

Apropå en jävligt korkad diskussion jag har följt på sistone.

Kan inte sova. M ska upp om två timmar för att hinna till jobbet, kanske är jag fortfarande uppe då? Har suttit och pysslat med kameran, tömde minneskortet och sorterade in lite smått och gott i BD:n (samma namn som här), b.la bilder från fredagskvällen och mer bilder på katterna. Mer kattbilder, ovanligt, not.


Jag och K på väg hem i dimman i fredags.

Jag har alltid jobbat inom vården. Alltid mer eller mindre. Som timvikarie naturligtvis och på somrarna i gymnasiet och även vid sidan om mina universitetsstudier sedan jag flyttade hemifrån. Det har varit en kombination av äldreboende, sjukhus, korttidshem, gruppboende med så olika människor som psykiskt/ fysiskt funktionshindrade, äldre, barn, ungdomar, dementa, schizofrena, autister (und so weiter) och i alla möjliga kombinationer av tidigare.

Ett av mina första jobb efter jag flyttat hemifrån inkluderade människor med multihandikapp (utvecklingsstöring, schizofreni, fysiska handikapp) där de på boendet hade gemensamt att de alla var utåtagerande (vissa mot sig själva men majoriteten mot varandra och personalen). Vilket gjorde till att sparkar, slag, bråk, utbrott och förstörda möbler var en del av vardagen. När jag började var jag så tacksam över att ha ett jobb att jag aldrig reflekterade över vad jobbet verkligen innebar. Efter två år gick jag ensam emellan två boende i ett bråk och blev slagen och biten av en boende/ gäst/ patient. Även om det hade hänt, mer eller mindre, små och stora incidenter regelbundet sedan jag började (vilket var vardagen för oss i personalen) slutade det annorlunda denna gången. (Jag har tystnadsplikt och kan därför inte säga något alls, men jag kan berätta om detta i breda ordalag då det hände på ett jobb för flera år sedan och ingen kommer kunna gissa sig till några detaljer om personen/ boendet.) På jobbet (efter krissituationen) var jag lugn (men darrig) och ordnade upp allting, skrev rapport, såg till att de andra mådde bra och en annan personal hoppade in så jag kunde gå hem istället för att sova jour och hem gick jag, lugnt och sansat. Satt på spårvagnen och stirrade ut genom fönstret som vilken annan dag som helst. Men så fort jag kom innanför dörren började jag gråta. En väldigt missklädsam, hulkande och krampig gråt. Inte särkilt charmigt eller vackert utan bara miserabelt. Om jag inte minns fel fick även min dåvarande sambo hjälpa mig in i duschen där jag sedan tvättade håret från denna personens/ gästens/ boendes saliv otaliga gånger utan att känna mig ren, hel eller vid mina sinnes fulla bruk.
Det är långt efteråt jag har insett vilka negativa och positiva effekter de två åren på detta hem gav mig. Okej, jag blev helt spattig och arg-ledsen ett halvår efteråt men det är även inpräntat i ryggraden: när det verkligen gäller så fixar jag det. Det finns ingenting som är jobbigt/ äckligt/ påfrestande nog för att jag inte ska klara av det. Mitt tålamod är oändligt på en bra dag. Jag är iskall i en krissituation och kan ta kommandot om det så skulle behövas. Jag kan läsa av folks kroppspråk och kan ganska ofta avgöra när någon ljuger. Jag ser när någon behöver tröst och jag kan fejka den. Men jag är också avtrubbad (rejält faktiskt) och kan ibland ha svårt att tycka synd om människor eller känna empati.

Vad har denna harangen att göra med min helg? Allt detta sattes på prov på jobbet i helgen och nu sitter jag här, ganska lugn men med en blixtrande huvudvärk, en fadd eftersmak i munnen, värk i diverse muskler, en varm katt bredvid mig, musik i bakgrunden och hatar mitt jobb.

Av slem (inte judar eller ogräs i trädgården). De flesta astmatiker bär på en hel del slem och skulle de slarva med medicinen (som undertecknad gör av och till) blir det en intressant upplevelse att börja igen. Jag brukar bara slarva lite lagom med min Pulmicort som egentligen ska tas notoriskt morgon och kväll. En konsekvens av detta är att slemmet lägger sig lager på lager i luftrören och när regelbundna doser intas igen ger detta en lätt, well, utrensning. Vilket på ren svenska betyder att jag hostar som en tok i en till två veckor och det som kommer upp: gröna gubbar är bara förnamnet. Vilket är lika bistert varje gång det sker då jag faktiskt brukar vara relativt duktig med de två andra medicinerna. Samma utrensningsprocedur brukar också infalla när jag blir sjuk. De två senaste veckorna har jag alltså hostat upp hårt grönt slem i små bitar efter intagande av stora mängder slemlösande. I kombination med detta har jag också snutit ut lite mindre fastare grönt slem ur näsan. Trevliga överraskningar är när det blandas med lite blod och svider som satan. Yummy. Jag har även hostat till mig värk i bröstkorg och axlar. Trevligt. Detta är alltså min främsta fritidsaktivitet i nuläget. Härlig början på sommarlovet.

Min nattliga förströelse på jobbet bestod av att plöja igenom (och beundra) "Burlesque And The Art Of The Teese / Fetish And The Art Of The Teese" av Dita von Teese. Otroligt lugnt i övrigt så jag kunde sitta med gott samvete och läsa. Programutbudet på tv var inatt ändå synnerligen magert. Dita pratar om sig själv (och även andra burlesquedansöser) som skapade skönheter och lanserar begreppet: The created beauty. Den skapade skönheten har alltid tilltalat mig mer och antagligen främst av två skäl: den kan förvärvas och den kan kontrolleras. Sedd som varken vacker eller tilltalande i mina unga år samt född med ett stort kontrollbehov är väl naturliga förklaringar till varför den skapade skönheten fascinerar mig. Det roliga i kostymering, maskerad och att spela olika roller har alltid också legat varmt om hjärtat.

Det finns dock två inriktningar av den skapade skönheten, den delen som Dita representerar och sedan den andra formen som är nästintill en parodi på den 'naturliga skönheten' (se Hugh Hefners flickvänner från 90-talet och framåt). The girl next door, den där blonderade solbrända fräscha looken som många verkar vara ute efter. Att fräsch verkar synonymt med fejkat är ganska intressant. Brännan (BUS), läpputtet (Restylane) och den slanka, "naturliga kroppen" (Ästörning/ bantning/ träning etc) som många bloggerskor förespråkar som absolut naturligt fräscht och snyggt är ju nästan alltid fejk. Det handlar istället om ansträngning (som alltid) när det kommer till skönhet (och i synnerhet kvinnlig sådan).



En viktig poäng är även att den skapade skönheten inte försöker vara naturlig, den är ingen illusion där det är svårt att utreda vad som är förstärkt, påmålat eller naturligt. Den är teatralisk och färgstark och spännande. Dita gör heller inga aspirationer på att vara en naturlig skönhet och hon hymlar inte heller om vad som betyder mest i hennes show (kostymerna). Dita själv lockar, förför och fascinerar genom de många fotografierna. Och bokens layout är påkostad och vacker, kan inte riktigt smälta att jag betalade ynka 217 kronor för denna underbara sak. Förutom text är boken sprängfylld med vackra fotografier av Dita och även i viss mån andra burlesquedansare och pinuppor (ex. Mae West, Marilyn Monroe och Betty Grable). Tips om musik, filmer, citat, smink och stil blandas med historiska genomgångar och självbiografiska avsnitt. Stunning.

Men Dita, lovely Dita, du tappade mig på slutet (av fetishdelen) där feminism slank in där det inte hör hemma. Varför ens ta upp det?
Hon skriver att folk brukar fråga henne om det finns något feministiskt i hennes föreställningar och hon gör en kupp (som så många andra) och gör ett försök med en egen (komisk?) definition av det feministiska elementet, som för henne betyder att hon är så feminin som möjligt. Oj, vad jag hatar sådana omformuleringar, ofta i stil med "Alltså, jag är feminist men jag hatar inte män" och "Alltså, jag är feminist men jag rakar mig under armarna" etc där vederbörande finner det nödvändigt att genast skapa en egen definition av feminism som begrepp, något som är förunnat feminister och feminismen som ideologi. Man hör knappast andra politiska inriktningar hastigt förklara sig med panik i blicken: "Alltså, jag är nazist men använder inte kängor." och "Alltså, jag är kommunist men klär inte riktigt i rött så jag undviker det." Dita formulerar även frågor om varför det är mer accepterat att spela rollen som domina än rollen som hjälplös "damsel in distress". Jag har inga problem med Ditas personliga preferenser men tycker att frågan är ganska onödig. Ja, varför associerar inte många en hjälplös uppbunden kvinna med positiva associationer? I wonder why. (Förresten, gud vad jag är trött på kvinnor som omfamnar retro, vintage, rockabilly etc (whatever takes your fancy) och sedan letar efter en "riktig" man och återupplivar gamla utdöda relationsmönster och samhällsnormer.)
Oh hun, det var helt fab boken igenom, varför en sådan tråkig avslutning, why oh why oh why...


Helt otroligt vacker.

Naturligtvis är jag fullkomligt övertygad om att när bra saker händer mig på löpande band kommer det tusenfalt tillbaka och well, det har hopat sig på sistone så det är bara att sitta och vänta på katastrofen.

Best right now:
- Fick löneförhöjning, t.o.m en redig sådan. (Med redig menar jag mer än vad jag förväntade mig. Jag har alltså avancerat från grovt underbetald till lite mindre grovt underbetald. But still, good news.)
- Fick VG på uppsatsen. Handledare - in your face! (Min titel är även best ever: Fittförakt och kukkärlek - en analys av den feminiserade manligheten i Äldreomsorgen i övre Kågedalen).
- Skrapat ihop nära hundra timmar i juni nu plus börjar på schema i juli (heltid), kommer alltså inte vara kyrkråttefattig i sommar.

Folk i min närhet (vänner, ovänner, arbetskamrater och annat pack) tycks ha genomgått en frivillig lobotomi förra veckan och sladdrar omkring inte helt olikt höns med avhuggna huvuden. Somewhat förvirrade men ganska säkra på att slutet är nära. Alltså, jag må vara bitter och cynisk (samt självömkande på dåliga dagar) men ffs, jag har självbevarelsedrift till tusen - what about everybody else?
Jag vet inte heller riktigt när jag förvandlades till den som alltid ordnar allting, men jag tronar på förstaplatsen som alltiallofixare just nu. Vilket jag inte har lust med då jag är upptagen med att drömma mig bort. Jag avslutar officiellt mina studier till jul med en intakt examen, and then?
Det är verkligen frågan det. Då jag avancerade från gymnasiet till universitet utan något uppehåll har jag inte pysslat med det där andra som omgivningen har gjort: åkt på resa till Asien och "hittat" sig själv samt jobbat/ bott utomlands. Trots kattflock och sambo är jag alltså otroligt lockad av någonting totalt ansvarslöst och nyttobefriat. What to do, what to do...(?)

Natten till idag var lugn, satt i soffan på jobbet och gulpade stora koppar te med honung framför Star trek och Airwolf. Till skillnad från natten i torsdags, (som är ettan på topplistan som jobbigaste natten på två år) hände ingenting särskilt i natt och alla sov tyst och länge. Spatserade hem med musik i öronen och nästintill ingen ångest. Har dock inte kommit för mig att lägga mig än. Magen värker (tom) och jag svettas redan. De älskade fläktarna som är placerade på varsin sida om sängen kanske också måste avskaffas, min hals blir inte bättre och mina ögon varar - att sova i drag är ingen hit för mig. I stort sett ett meningslöst inlägg alltså tills jag kommer på något som är mer intressant.

Jag har sommarlov!

To-do-list-summer-2008:
- Äta obscena mängder glass
- Vända på dygnsrytmen
- Sova, sova, SOVA!

Firade Ms sista tenta igår med grillfest med hans klasskamrater och 24timmarspub på skolan. Svettigt, underhållande och väldigt roligt. Var på fruktansvärt gott humör hela kvällen (med ett undantag: precis innan maten, hunger gör en lättretlig och trött). Vi klädde upp oss till tänderna (M - kostym, Me - retro/ pinuppy) och drack drinkar, konjak, öl och åt bulgursallad samt drog dåliga skämt. Fick även chansen att diskutera lite politik och äta ostbågar på vägen hem. A simply delightful night.

- Skriva lite mera skolarbete (check!)
- Försöka få tag i chefen för att diskutera min lön men inte lyckas för att hon aldrig svarar i telefon (check!)
- Lämna meddelande på ovannämndas telefonsvarare utan hopp om en uppringning, för hon ringer aldrig upp trots meddelande (check!)

Jag hatar lönesamtal. Men jag förtjänar bättre lön och girigheten vinner över obehaget. Nyligen började den mest virriga vikarie jag har skådat söder om Kiruna på mitt jobb och den skiten har mer betalt än vad jag har (efter tre års jobb) och det bör tilläggas att personen ifråga är den fräschaste fräsch, dvs. har aldrig jobbat inom den här branschen. Ilskan och girigheten vinner över obehaget.

Seriöst, man borde bli studievägledare, de (likt hantverkare) tycks ju aldrig behöva vara på jobbet eller faktiskt utföra något arbete. Har försökt få tag i min studievägledare angående kursen i höst sedan, hm, i ondags (?) men inte då. Hon/han är tydligen på semester, que liksom? Jag har precis fått ett brev som registrering and annat shit som ska vara ifyllt och inskickat senast den 1 juni och människans lösning är att ta semester t.o.m den 1 juni. Nice. För man kan ju inte förvänta sig att studenter kommer försöka få tag i en med frågor när man ensam listas som the-go-to-person med kontaktinformation på nämnda blankett.

Men samtidigt: hade jag haft det jobbet hade jag spytt på alla näsvisa och tykna studenter som varit för lata för att kolla upp saker på internet och ständigt ringde och malde ner min vilja att leva (och att utföra faktiskt arbete). Min subtila hämnd hade naturligtvis varit att ta semester i blankett-inlämnings-tider. Jag hade suttit i min ensamhet, med en stor whiskey i handen och hånskrattat åt alla förvirrade studenter som ringde upp en på jobbet, hörde det förbaskade semestermeddelandet om och om igen och sedan bloggar om det. Sedan hade jag låtsas som ingenting när de väl fick tag i mig (försent naturligtvis om de hade fyllt i blanketten fel eller inte motsvarade behörighetskraven) och gett de helt fel information inför terminstarten.