Fördummande sommarjobb
Har suttit och reflekterat över konstaterandet i mitt förra inlägg. Egentligen handlar det inte om att mitt extrajobb fördummar mig utan det är vården som helhet. Det enda som snurrar i mitt huvud varje arbetande timma är matlagning, blöjbyten, matning, städning, färdtjänst, billiga utflykter, alkolås och mellanmål.
Den genomsnittliga personen som arbetar i vården (enligt mina gemensamma erfarenheter av allt extraarbetande inom vården) är en mamma med tre barn, villa, man.*
Och, lets face it, hur många intressanta samtalsämnen (för mig) kan denna stereotyp erbjuda?
Noll. Nada. Nothing at all.
Men gud vad jag har tränat på att visa upp en intresserad uppsyn och lagom öppen mun (för att signalera hänförelse) sedan jag flyttade hemifrån och blev utelämnad till extrajobb för att kunna försörja min fattiga studenttillvaro. För om sanningen ska fram, jag kan göra mycket för pengar. Och stå ut med mycket så länge jag vet att det är temporärt, som sommarjobb per definition är. Jag härdar t.o.m ut under året och jobbar vissa helger och kvällar.
Jag kan inte hjälpa det. Fyra år på universitetet har gjort mig för elitistisk för att kunna stå ut med ett jobb (under längre perioder) som inte leder till något (karriär som undersköterska? HA!), är fruktansvärt underbetalt (jag svär att en tidningsutdelare tjänar mer än timvikarier inom vården) och vars dagliga samtalsämnen involverar saker som: barn, amning och trädgårdsskötsel (urval).
Så ja, jag längtar verkligen tills skolan börjar igen. (...och till att vara arbetslös akademiker, future here I come!)
*Jag har en teori om att mammor under de nio månader de bär på sitt barn "smälter" nere hjärnan som absorberas (till viss del) av kroppen (hjärnan kommer behövas efter graviditeten då de "naturliga" instinkterna kickar in) och som sedan görs av med vid förlossning. Dvs, allt slem, efterbörd etc=värdelös hjärnmassa.
Under tiden när barnet växer upp återbildas hjärnan allt eftersom och det är därför många får en medelålderskris och funderar över vad de gjort med sina liv vid fyrtio. Helt plötsligt inser de att deras söta bebisar är vidriga tonåringar och de inser även att det finns mer att göra med livet än att ha familj och barn.
Kommentarer
Trackback
