The Rants And Moans Of Negative Nancy

När jag startade bloggen var jag in the midst of the breakup med det sorgligaste förhållande jag någonsin ingått i. Det ulitmata reboundrelationen kort och gott. Inte för att det märktes på bloggen, jag tvättar inte min byk offentligt även om jag skäms inför alla. Men seriöst, jag var skolboksexempelet, förhållande tar slut med bra pojke och jag letar upp pojkens motsats och lever rullan. Svårare än så var det inte. Tills det blev smutsigt. Tills ikväll.

Kellys, panerad ost, V och M (vänner), quiz, having fun och ex dyker upp. Ville helst gå därifrån men stålsätter mig. Tills X får vänner att gå sina smutsiga ärenden (ergo sätta mig på plats) genom raljerande på utgångsväg om utseende (som tjej är jag blodigt beroende av vad andra tycker om mitt utseende, not). Blir trött. Trött på att folk jag aldrig träffat tycker jag är en hora oavsett bevis. Tycker att alla som umgås med pundarX borde inse att vederbörande är dum i huvudet istället för att köpa rakt av att jag skulle vara värsta horan. Hur kan jag vara en hora när jag gjorde slut pga otrohet från X? Hur kan jag vara en hora när jag firar 2.5 år med M (luv)? Varför är alltid pojkar experter på att hålla varandra om ryggen?

Jag hatar X. Brinnande, hett, svidande och tegelsten i fönstret (om jag ändå kunde bära på domen). Over and out.

Mitt primära intresseområde för stunden skiftar hela tiden men just nu handlar det om "evigt" liv. Fast det vore väl mer rätt att snarare prata om hur man förlänger sitt liv och hur man förbättrar tillvaron under sina sena år. Det började med den förbaskade Blue zone-boken, späddes på av K Special: "Evigt liv" och allt snack om CR-S och slutade med att jag beställde "The Longevity diet" (som inte kommit än). Huvudpoängen är att vissa åtgärder förlänger ditt liv genom att hålla kroppen vid god hälsa. The Blue Zone betonade en i huvudsaklig vegetabilisk kost bland med "low impact exercise" på daglig basis (exempelvis promenader), goda sociala relationer genom livet och en mening som ger en motivation att gå upp varje morgon samt låg eller ingen stress. CR-S står för Calorie Restriction Society, som bygger på vetenskapliga rön som visar på att en huvudsaklig vegetabilisk kost samt kalorirestriktion hämmar åldrandet och främjer kroppens "överlevnadsförmåga". Att långsamt anamma CRS:livsstilen och undvika stora viktnedgångar (detta betonas noga!, stora viktnedgångar har nämligen motsatt effekt om de sker för snabbt) vänjer man sig så sakteliga och kroppen anpassar sig och lever längre och bättre.

Tanken på ett längre liv är inget som tilltalar mig om kroppen hindrar en från att upprätthålla en hygglig levnadsstandard. Att leva länge och väl tilltalar dock mig (vem gillar inte tanken liksom?) men det är lite knepigt med tanke på att jag inte ens har någon aning om vad jag ska pyssla med till hösten. Varför försöka jaga extra år om jag inte är säker på hur och var jag vill leva dem?

Nåväl, det är rätt spännande läsning och väcker en del intressanta tankar.

I synnerhet gällande Atkins och alla andra fettbaserade diet som folk anammar nuförtiden för att tappa vikt och bibehålla den. Att leva på fett, rött kött och ägg kanske inte är vägen till välmående? Nämen, det hade väl fan en femåring kunnat räkna ut. Over and out.

NEJ!.

I samband med mitt examensarbete förra året tog jag del av forskning i USA gällande betygsinflation (grade inflation). Ett av sambanden som undersöktes var just elevers utvärderingar av lärare/ kurser. Där betygsätter collegestudenter lärare och kurser och dessa utvärderingar ligger används i löneförhandlingar och befodringar. Där visades det att det betyg som eleverna förväntade sig styrde deras utvärderingar, istället för deras upplevelser av kursen. Ju högre betyg desto bättre utvärdering, vilket ledde till lärare som i en högre grad delade ut högre betyg för att säkra positiva betyg från eleverna. Big fucking surprise. Not.

Forskningen kring betygsinflation är ganska gedigen i USA (jag läste artiklar ändå från 50-talet). Läste idag i GP att Malmö låter elever utvärdera lärare ( genom KAMEL: Kvalitetssäkring av mötet elev-lärare). Det var minst 15 år sedan man kopplade i USA att detta system har sina brister, borde inte vi lära oss något istället för att börja utveckla det här?
Jag är all for utvärdering av kurser, lektioner, "möten" (jävla hippie-pedagogik) men som kära Metta säger, lärare är en redan utsatt lärarkår och med dagens pissiga förutsättningar tycker jag inte att elevers åsikter om lärare ska påverka deras jobb.

1) Elever har inga kunskaper om utvärdering/ betygsättande. Lärare har det, ändå visar forskningen på dagens lärarkår inte behärskar betygssystemet. Hur kan vi då rättfärdiga att låta elever (med NOLL kunskaper) betygsätta lärare?

2) När det kommer till lärare, läkare, poliser, handläggare, AMF är INGEN objektiv, dessa jobb innebär någon form av kontroll över människors liv - det är mycket känslor inblandat. Utifrån detta vore det förkastligt att använda utvärderingarna till något annat än självreflektion kring lektionernas utformande.

3) Alla som varit vikarie vet hur klassen hugger en vid minsta tecken på rädsla. Finns det utrymme att jäklas och finns det makt erövras kommer ungarna göra det. Lärares befogenheter är redan vingklippta i skolan, eleverna behöver inte fler rättigheter.

4) Lärare arbetar under sjuk press med mycket administration, tvingas att ta hand om lärarstudenter utan mer pengar eller tid, har undermåligt/ lite material, inga pengar, för stora klasser, för låg lön, för många timmar per vecka, låg yrkesstatus, ständig press på att leka förälder åt eleverna etc. DETTA måste ändras innan man kan börja diskutera lärares insatser. Ska de betygsättas (och "användas") bör det ju vara under optimala (eller thereabout) förhållanden annars är det ju solklart att man misslyckas. FAN vad trött jag är på detta. Varför slösa pengar på ett projekt som KAMEL när det finns tusen andra saker i skolorna som behöver pengarna bättre?

Utvärderingar är bra för att läraren ska få feedback på sina idéer. Missköter läraren sig (och bryter mot regler, skollagen, läroplanen etc) måste detta åtgärdas naturligtvis men denna kontrollen ska ändå inte eleverna sköta. I brist på bättre ord, gud vad jag är trött på alla skolhippies som tjafsar om möten, känslor och elevers rättigheter när vi har en yrkeskår som blöder. Ingen vill bli lärare (inte heller undertecknad med en intakt gymnasielärarutbildning) - inte undra på.

På nyheterna idag (och tidningarna) uppkom storyn om vuxen fånge på Hällbyanstalten som suttit isolerad med vuxenblöja och handfängsel i två veckor. Röda korset kritiserar agerandet och menar på att mannen behandlats mycket illa under sin vistelse. Fair enough.

Men till viss del sympatiserar jag med personalen. Fången hade kastat avföring på personalen, kissat på dem, bitits och rivits. Och yeah, vad gör man?
I helgen jobbade jag med en utåtagerande brukare som lyckades sparka mig i ansiktet samt spotta mig i ansiktet och well, been there done that. Hur agerar man på ett medmänskligt sätt som personal när man tvingas att hantera människor med detta beteende? Jag vet ärligt talat inte.

Men på samma sätt som det inte är okej för fången att utsättas för denna behandlingen är det inte heller okej att tycka att personal ska leva med att bli behandlade på detta sätt i sitt jobb. Giftig arbetsmiljö är bara förnamnet och stressen är inte att leka med.

Intressant (men förutsägbar) dokumentär på kanal 5. Konceptet: testa feta barn med olika läs/skriv/whatever-test och banta ner dem och testa de igen och jämför resultaten. Förhoppningen tycks vara att klargöra samband mellan fetma=dumhet och sämre resultat. Pyttsan.
Det är enkelt, oavsett kroppstorlek, äter man pommes som frukost och muffins som mellanmål 24/7 är kroppen trött, utsvulten på näring och prestationsförmågan låg. Det finns smala människor som lever på ostbågar, skulle dessa prestera bättre eller sämre?
Eller innebär en balanserad och nyttig kost en kropp med mer energi, en kropp som får regelbunden näring och slutligen en kropp med högre prestationsförmåga. Klart som fan att kroppen mår bättre om man äter nyttigt och näringsrikt. Well duh.

Det handlar om kosten och input och output, inte om storleken. Kroppen är som en maskin, en bil tankad på frityrolja går ungefär lika bra som en glassindränkt tioåring räknar matte.
Men hemma sitter kreti och pleti i sina soffor och får alla sina eventuella fördomar om överviktiga människor bekräftade. Det är mer alarmerande än dokumentärens "resultat".

Någon som hatar den reklamen or is it just me?
Att problemen ska lösas med gemenskap, är inte det socialistmumbojumbo så vet inte jag?
Apropå det, sjukskrivna är inte bara fuskande bedragare utan även sinnessvaga djävlar med psykosomatiska förkylningar som försvinner när man får en klapp på röven på jobbet och löser det "tillsammans"?
Nej, usch vad det luktar smygsossar och propaganda - kunde inte FK lagt prbudgeten på att anställa mer handläggare istället?

Jag vet inte hur många som kommer ihåg John Hron och det uppmärksammande Kode-mordet som skedde 1995 i Kungälv. (Kort: John en fjortonårig kille misshandlades till döds av ett gäng nynazister). Hans föräldrar valde efter mordet att starta en minnesfond och turnera Sverige över för att föreläsa om händelsen, våld och deras sorg. I högstadiet kom de till min skola och höll en föreläsning i gymnastiksalen inför alla klasser. Jag gick sedan hem och sökte upp obduktionsbilderna på internet och mådde för första gången i mitt liv fysiskt illa över en simpel bild. Jag har inte tänkt på detta på hur många år som helst tills jag slösurfade som vanligt idag och stötte på en blogg som använder en av bilderna i ett inlägg över hur mycket stryk denne personen skulle vilja ge en av sina arbetskamrater (som tydligen i sin tur ogillar författaren till inlägget). Min första tanke är hur fruktansvärt det måste ha varit för pappan att behöva identifiera sonen i det skick han var i när hans kropp hittades och min andra tanke är man borde respektera de döda. Faktiskt.

Tittar på Morgon Spurlocks '30 days' och idag är jag på krigsstigen gällande religion efter livliga diskussioner i skolan så min spontana reaktion till den uberkristna mamman som bor hos två homosexuella män som adopterat fyra barn - jag får allergiska utslag av denna människan. Vidriga dömande häxa som har mage att bli upprörd över att folk blir arga på henne då hon vitt och brett exklamerar att homosexualitet inte är okej och att bögar är äckliga. Jag kommer alltid avsky organiserad religion och det som glider i dess kölvatten. Och Amerikat - fy FAN.

Godnatt.

Tycks vara den rådande meningen.

Läste ett väldigt bra inlägg idag av Johnny Scharonne som fick tankarna att vandra och när jag väl kastade mig in i en forumsdiskussion om vad killar "egentligen" tycker om sminkade tjejer exploderade hjärnan av åsikter. Konsensus tycktes råda i tråden att osminkade girlies är hetast. Några drog också till med att sminkade tjejer är osäkra (undertecknad fick ett par dängor av denna lite förenklade kritik) och bimbos med dåligt självförtroende. Undertecknad blev fly förbannad av detta för faktum kvarstår: ehr... WRONG!
Alltså, att folk har sina personliga preferenser tvivlar jag inte på: vissa killar gillar osminkade tjejer allra bäst och jag älskar rödhåriga allra bäst, it's all good, men detta är inte generella preferenser som gäller i samhället. Tyvärr.

Först av allt: smink kan vara en kreativ aktivitet som är fruktansvärt roligt att ägna sig åt. Många sminkbloggar har bilder på färggranna konstverk, där handlar det inte om någon skam som gör att man draperar sig i puder och kletar in krämer. Men smink kan också vara ett sätt att gömma sig givetvis. Själv är jag tvådelad: jag har kass hy och uppskattar de flesta sätt som kan gömma/ förminska akne och ärr men samtidigt är smink kul. Jag gillar verkligen att sminka mig själv, mina vänner eller frisera dem. Det är en del av mitt pysslande, jag har alltid gillat att måla/ teckna, sy, skapa, klä ut mig etc - smink är bara ETT uttryck bland andra.

Hursomhelst, back to business, jag blir så trött på folk, varför kan ingen bara erkänna att 90 % av alla människor är ytliga i den första kontakten med andra människor? Jag menar, jag tycker inte heller att det är bra, men vem väljer tjejen med pizzafejs när man kan få värsta-fräscha-släta-hy-tjejen?
För smink är inte bara kajal och rött läppstift. Det verkar också de flesta ha missat, det är mååånga som sminkar sig "naturligt" och förvånande många killar tror att det är naturligt. Vi sminkvana brudar fattar dock direkt att det är minst ett lager av foundation, lite concealer, en puff puder och färgade ögonfransar om mascara anses för mejkat. Och den här förbaskade plattityden: "Men varför måste tjejer dölja sig och gömma sig under smink? Luktar osäkerhet! Var er själva, vi killar är inte så ytliga som ni tror, buhu buhu buhu...".
Ur den synvinkeln kan vi väl alla vara oss själva?
Sluta med rakning, vi är naturligt håriga!
Sluta träna, vi är ju faktiskt naturligt feta/ mulliga/ otränade/ slappa!
Sluta använda parfym och deo, vi luktar ju naturligt ingenting förutom svett!
Sluta klippa håret, vi är ju naturligt lånhåriga med slitna toppar!
Sluta tvätta håret, vi är ju naturligt smutsiga!
Sluta ha snygga kläder, vi är ju naturligt nakna (och fula)!
Nähe? Jamen precis, det var väl det jag trodde.

Newsflash: alla människor (ergo tjejer OCH killar) vill naturligtvis se så bra ut som möjligt, vissa anstränger sig mer än andra förvisso, men det är inte så att 90 % av alla killar inte uppskattar om en tjej gör sig i ordning precis som vice versa för tjejerna. Samma nötter som säger att alla sminkade brudar är osäkra fån brukar vanligtvis vara samma nötter som säger att tjejer är naturligt omvårdande av naturen. Varför mecka med naturen tjejer? C'mon liksom. Samma nötter sitter sedan och tittar på porr innehållandes de mest mejkade brudarna inom filmvärlden (kroppsmink hello!!?).

Jag är inte för mer ytlighet naturligtvis, det ska inte vara ett tvång med ett visst utseende. Jag är som alltid för att folk öppnar ögonen och ser lite längre än vad näsan räcker dock. Dessutom, det fucking mest uppenbara: alla tjejer sminkar sig inte för att "skaffa" karlar. Ur den synpunkten borde alla sluta efter de håvat in en man men så är det ju inte. Allting vi brudar gör är inte för er män. Visst, jag säger inte att det inte finns de som mejkar sig extra mycket i åtanke för någon annan, precis som det finns de som ger blanka fan i vad kreti och pleti med kuk tycker och inte tycker. Det ena utesluter inte det andra. Är det dessutom inte lite egotrippat att tro att alla tjejers värld cirkulerar kring pojkars preferenser? Som om ni klär på er kläder varje dag oroandes över våra preferenser?
Ah precis.

Man kan ju gråta för mindre:



(Hittade den på en blogg som handlar om hemlösa katter och ett katthem, fantastiska människor som brinner för djuren...Både bloggen och hemmet finns länkade i vänsterspalten!)

Idag har jag och en kär kollega arbetat i motvind:
- Ringt polisen pga knarkslagsmål i huset? Check!
- Fått övertyga polisen två gånger om att ja det är värt att åka ut och "kollas upp"? Check!
- Sett polisen prata med slagskämparna och sedan lämna dem vind för våg? Check!
- Sett sagda personer sitta och kasta glasskärvor från balkongen som ett avslutande kvällsnöje? Check!
- Nojat överdrivet om att ha "tjallat"? Check!

Alla bloggar får kritik, mer eller mindre, det är helt enkelt en effekt att publicera sina åsikter och tankar på internet där andra människor kommer att ta del av dem. Jag personligen är för censur på den personliga bloggen, om någon går in helt och hållet för att skriva nedlåtande och elaka kommentarer ska dessa naturligtvis inte publiceras. Personliga påhopp och dylikt bidrar inte till någon diskussion och förtjänar inte utrymme.

Å andra sidan, det finns en tendens hos bloggförfattare till att söka tröst hos sina läsare när någon kommer med kritik på deras inlägg. Det är skillnad på konstruktiv kritik och elaka kommentarer. Att någon inte håller med ens åsikt och ifrågasätter ett resonemang (utan påhopp) innebär inte att denna personen per automatik är elak. Det kallas diskussion. Personligen älskar jag diskussioner och försöker gärna bidra till just detta med kommentarer på andras bloggar, eller delge min åsikt eller whatever, men blir otroligt störd när man behandlas som om man kallat vederbörande jävla idiot bara för att man ifrågasatte dennes resonemang. Väldigt tråkigt. Själv blir jag otroligt inspirerad av att debattera och diskutera med andra personer (såvida det finns en hövlig ton och en god argumentation), but thats just me.

Om det är något som är på tapeten så är det "kränkningar". Alla blir kränkta precis hela tiden av precis vadsomhelst. Pojken vars inbjudningar togs tillbaka blev "kränkt" och det inkräktade på hans "integritet". Bullshit. Två saker:
1) Att ens anmäla det till JO är ju skrattretade. Pappans ivriga ihärdande om att lärare ljuger är på samma nivå, pappan var ju inte där och baserar rimligtvis sin uppfattning på sin sons historia. Vad lyssnar man på? En åttaåring som antagligen blev sur på läraren som samlade in inbjudningarna igen eller läraren, en vuxen person, som bara gör sitt jobb? Nä just det.
2) De två barnen som inte bjöds exkluderades pga. att den ena var en mobbare och den andra inte hade bjudit pojken på sitt kalas. Alltså, jag tvivlar på att detta är de "sanna" skälen. Att mobbaren, en person som ändå har "makt" över eleverna inte skulle vara bjuden, när denne i princip bestämmer vem som ska vara hackkyckling? I dont think so. Och att den andra eleven inte ska inkluderas pga att denne inte bjudit på sitt kalas?
Om skolan nu är såpass noga med sin policy, ska vi verkligen tro att den andra eleven såg till att bjuda endast ett fåtal och delade ut sina inbjudningar efter skoltid? Nä just det. Jag tror snarare att dessa två elever inte bjöds av två helt andra skäl, antagligen är de själva utfrysta. Å andra sidan - vilka skäl som än finns - det är inte okej att lära barnen att härska och söndra!
För det är precis vad det handlar om. Att barnen lär sig att det är okej att frysa ut människor. Personligen finner jag hela saken skrattretande: pojken som fryste ut två andra elever känner sig kränkt för att han inte får göra detta? Och JO ska faktiskt undersöka saken?
Varför är det ingen som skriker slöseri med skattepengar NU? Att ge sjuka gömda flyktingar fri vård upprörde ju folk till bristningsgränsen men att det ska utredas om det är kränkande att hindra mobbning väcker ingen eller lite debatt? Vart fan är världen på väg? Det är liksom ingen mänsklig rätt att få exkludera och frysa ut andra människor. Däremot är det ett viktigt mål i skolan att hindra att folk hamnar utanför.

... Själv är jag ganska skeptisk och inkonsekvent.
När killar kommentarer "mig" och min rustning brukar jag oftast reagera med misstänksamhet eller inte alls. Det känns varken smickrande eller bekräftande när en man låter blicken glida längs kroppen och kläcker någon komplimang. Det känns oftast sliskigt, för sakerna som jag älskar att klä mig i (blont hår, rött läppstift, högklackat) förvandlas till sexuella symboler och jag känner mig allt som oftast obekväm. Kuksugarlugg, knullmun och bimbohår. Associationerna är inte smickrande.

När det kommer till tjejer blir jag dock nästan alltid smickrad. Jag erkänner genast tjejens förmåga att i sin tur erkänna min ansträngning, vilket är vad skönhet är: ansträngning. Och det är oftast detaljerna som kommenteras av kvinnor: den lockade luggen, skorna, ett nagellack eller en ögonskugga. Det är fejk förstås, det är material/ saker som jag bär, förändrar eller kletar på, inget är "äkta" och jag älskar det. Äkta är, i min åsikt, oftast maskerat fejk. Man ska sminka sig naturligt utan att ens tänka på att det fortfarande är fejk, bara lite mindre uppseendeväckande. Men varför vara tråkig?!

I slutändan handlar det väl om att jag mer "litar" på att tjejers kommentarer/ komplimanger inte är något annat, utan bara en komplimang, utan förväntan eller baktankar. Vilket antagligen inte är sant överhuvudtaget men jag hoppas på motsatsen.

Hemmasittande idag med, jag vet inte om jag pallar det, inte för att jag har någon energi till något (jag hatar att vara sjuk när jag är såpass social och pepp som jag är nu). Damn. Lurar dessutom mig själv att jag är "frisk" så fort härliga Ipren cirkulerar i kroppen och så fort de slutar verka faller korthuset ihop med ett brak: SJUK!

Sitter och plöjer tidningar och bloggar för att ha något att göra. Hittade en skrattretande artikel om att man inte ska få ha "barnförbud" (enligt en debattör) för det är diskriminering. Tydligen finns det en del hotell och restauranger som förbjuder barn. Alltså, ska man argumentera för barnförbud blir det bara fel - ingen ska egentligen diskrimineras, oavsett ålder (så långt har debattören en poäng). Men det blir bara fel när han 1) påstår att alla som inte klarar av att vara runt barn behöver psykhjälp och 2) medger att barn kan vara elaka men sedan ägnar resten av krönikan att hylla de små busfröna.

Okej: 1) Det handlar inte om att man inte orkar vara omkring barn punkt. Utan det handlar om att "alla" jävla ungar är monster och skriker, är allmänt odrägliga och totalt okontrollbara. När jag måste sitta och lyssna på en unge skrika hela vägen hem på spårvagnen vill jag bara klösa bort mina öron. Eller när jag ser hur ungarna springer efter katterna i området och allmänt plågar dem vill jag skjuta dem. Det är DET det handlar om - att föräldrarna inte har pli på ungarna. Med pli menar jag naturligtvis inte att alla ska sitta tysta som små ljus men lite hyfs kan man väl ändå begära?!

2) Ledsen, men där försvann credet. Barn är fruktansvärda, de kan t.o.m begå bestialiska mord (se exempelvis Mary Bell). Vill debattören att att barn inte ska särbehandlas och diskrimineras låter knappast hyllningskrönikor särskilt bra. Barn som grupp har inga fantastiska egenskaper som vi andra bittra människor är blinda för och som bara föräldrarna ser. Föräldrar i övrigt som knappast ser objektivt på sina små telningar.


Personligen älskar jag barnförbud - inte för att jag sett det någonstans däremot. Men detta är en bekvämlighetsfråga. Principiellt är jag emot all sorts diskriminering. Vad jag egentligen skulle velat läsa är: ja, barn är för jävliga men det ger oss ändå inte rätten att diskriminera dem som grupp. Vad som däremot inte är okej är när folk inte uppför sig, oavsett ålder och fler föräldrar borde fatta detta och hålla efter sina ungar. Poängen är ju att samhället kommer med dessa "nödlösningar" pga. att föräldrar inte kan hantera sina barn och därmed överlåter ansvaret för kontroll på andra. Over and out.

Gjorde det stora misstaget och engagerade mig i en forumsdiskussion igår som blev lång och utdragen. Den handlade för övrigt huruvida det är "rätt" att gömda flyktingar ska få fri vård eller, hot topic of the week. Jag blir så trött bara av att tänka på det och jag är väldigt trött på ämnet överhuvudtaget: hur mycket de "stackars" skattebetalarna betalar för allt som de hemska invandrarna orsakar, ja ojojoj, gud vad våra pengar lider. För det är ju verkligen folk av andra härkomster än den svenska som är roten till alla problem i det svenska problemet. (obs! ironi). Men någonting som jag tycker är jävligt relevant efter alliansens inträde och som jag inte förstår att folk inte reagerar på och gnäller om: det är alltså inte rätt att ge läkarvård till sjuka människor som gömmer sig i landet, för oj oj oj stackars skattebetalare men vi har ingen emot att vår skatt går till att subventionera Reinfeldt & co:s hushållsnära tjänster?
Å ena sidan: hjälpa människor - å andra sidan: betala överklassens städerskor... VARFÖR ÄR DET INGEN SOM GNÄLLER HUR HEMSKT DET ÄR ATT STÖRRE DELEN AV SKATTEBETALARNA FÅR STÄDA UPP SIN EGEN SKIT OCH VARA MED OCH BETALA FÖR ATT ANDRA SKA SLIPPA DET? VA VA VA?

För att citera min far: folk är ena jävla kötthuvuden.

Är vidriga människor. Egentligen är ju forum värsta stället att upprätthålla sig på internet för det finns alltid tusen idioter som ska diskutera saker som de inte känner till. Men favorit är när man åberopar fakta och forskning, de relaterar det till sina känslor och när man frågar efter källor flippar de och/ eller påbörjar med personliga påhopp. Suveränt. Ett alternativ är också när de börjar dissa en utifrån parollen att allt man läser i en bok inte är sant. Jag vill visserligen inte göra anspråket på att böcker (generellt) förmedlar total sanning, men vad är mest tillförlitlig, en människa med känslomässiga resonemang eller en bok inom ämnet?
Näe just det.
Därmed inte sagt att känslor och åsikter är viktiga delar i en diskussion, det är de förvisso men saker i sti med: "Jag vet att det kommer mycket mer invandrare till Sverige än vad som redovisas i statistiken för kolla bara hur många man ser när man går ut på gatan." är ju i princip löjeväckande. Indeed. Och försöker man diskutera olika politiska åtgärder eller metoder så möts man gärna av: "Men det där skulle aldrig fungera för mig". Okej, men är du representant för resten av befolkningen? "Men det låter helt orimligt...". Jaha, skriv gärna varför. "Men det skulle ju aldrig fungera för mig." Härligt.


En liten parallell på väg till köket för att inmundiga lite frukost/ lunch.




EDIT: jag blir uppsläppt på fredag!!! handledaren släpper upp mig med förbehåll om att uppsatsen inte fått någon sluthandledning och att den kan bli underkänd (inte hennes ansvar då, utan mitt) men att hon inte tror den kommer bli det. Me so happy!

Läste en skrattretande diskussion idag i ett forum om hur en människa försvarade sitt val att äta kött och att detta inte innebär att denne är för djurplågeri. Fair game, bara för att man tuggar på fläskkotletter innebär det inte att man vill sparka på grisar. Men poängen som många missar är att när man köper kött stödjer köttindustrin ekonomiskt och bidrar till dess fortlevnad. Dont fix it if it aint broken och de lär väl knappast förbättra sina metoder eller avvecklas då folk fortfande köper deras produkter?

If you're not a part of the solution, you're part of the problem.

Personligen tycker jag det största problemet idag är folks jakt efter "obsolvement", att någon bekräftar att de inte behöver ta ansvar för konsekvenserna av sitt handlade. Varför inte ta ansvar och se lite längre än näsan räcker? Eller åtminstone stå för sina handlingar och livsstilsval?
Vi lever ju ändå i en egocentrerad och individualiserad samtid, vad är problemet? Har folk ett samvete fortfarande? Jag trodde att det hade avvecklats.

Har suttit och skummat forumsdiskussioner idag (som vanligt med andra ord) och småtjafsat olika saker med Helena mellan pluggsessionerna nere i källaren. (Lika bra att stänga in sig för att slippa se alla andra ha kul när man måste plugga.) Hursomhelst, en diskussion kom upp som rör viktförändringar och utseendefixering. Jag är inte dum nog att påstå att det endast är insidan som räknas men lets face it, det första som åker är utseendet och att endast fokusera på det när det kommer till partnerval leder till obehagliga insikter när rumpor och pungar släpar i marken efter fyrtio.

Att personer tycks vilja framhäva sin nyfunna viktnedgång som en ursäkt till att vara mer utseendefixerad (dvs. nu är jag het och då fan ska jag har värsta bombnedslaget, inget annat DUGER!) är oerhört skrattretande. För det första är smalhet inte en genväg till att bli het, mindre omfång gör inte en person per automatik mer attraktiv. Att dessutom se det som att man förtjänar något för besväret i form av en annan sorts ragg blir liksom bara fel. Att bli jävligt självgod är liksom inte vägen till en ny flickvän/ pojkvän och det är en kortsiktig tillfredsställelse (lets face it, det kommer inte håller för evigt). Attitydproblem och arrogans är det mest avtändande som finns (glashus?) och tyvärr finns det för mycket av den varan out there.

Hade jag genomfört en stor kroppsförändring och blivit superfit hade jag antagligen blivit bittrare än vanligt (är det ens möjligt?) och cynisk och blivit irriterad på människor som inte tyckte att jag hade varit godkänd innan men nu var a-okay. Kroppen är inte ens identitet och hur länge håller endast fysisk attraktion i längden?

Ett avsnitt av Listen up! (medioker komediserie) gick i helgen och innehöll en poäng som fastnade i skallen. En självutnämnd casanova i serien försöker bjuda ut en tjej genom diverse "games" men lyckas inte och han frågar varför. Kvinnan svarar med att han inte är hennes typ - hon gillar korta stubbiga män och avslutar: "They try harder!"
...Och jag ville applådera.

För det är ju det det handlar om: ansträngningar i relationen, inte mindre fettprocent och tajta magmuskler. (Förutom the obvoius då: intelligens, dålig humor och nörderier deluxe.) And yeah, ugly people try harder... eller?

Ledningsraset imorse var ypperligt tajmat med löningsdag och fint väder vilket alltid innebär att massor med folk ska till stan. Att det tog mig lite över en timma att ta mig till stan är väl i sig lite mera förvånande än Västtrafiks inkompetens. Visst, akutläge med rasad ledning och jävligt jobbigt att hantera (hur sjutton skrapar man fram tillräckligt med ersättningsbussar liksom?) men man tycker ju att det skulle vara lite lättare att ta sig hem sedan flera timmar senare. Oh I was so wrong. Alltså, på vägen hem, det var fan upploppsstämning, alla skulle på och ingen fick gå av och alla gamlingar och handikappade hade ingen jävla chans. Jag är fruktansvärt skillad i trängande (uppvuxen i ett antal förorter) men fyra bussar hann passera och fyllas upp innan jag kunde komma på med livet i behåll.

Det som dock var mest upprörande är när jag hör ett par trafikledare snacka (de försökte hantera folksmassan vid gamlestadstorget) och det var tydligen sju bussar som trafikerade sträckande fram och tillbaka. Que?
Och minst hälften av de var enkelbussar (de fyra bussarna som passerade mig var just enkelbussar). En enkelbuss ersätter inte ens hälften av en spårvagn och vanligtvis i rusningstrafik går det tre spårvagnar till Angered, en spårvagn ungefär var femte minut och detta ersatte de med sju enkelbussar (tur OCH retur mind you) - tänkte de med röven eller?
Att ingen är allvarligt skadad är inget annat än tur. Man blir arg när man tänker på hur tungt belastad kollektivtrafiken vanligtvis är ut hit och att de som ändå har underlag med denna kunskapen ersätter med för få bussar. Och jag är fullkomligt övertygad om att någon rikare och poshare förorts invånare inte skulle behövts fraktas som ihoptryckta boskap fram och tillbaka i bastuvarma bussar. Man kände sig som en boskapstransport i tredje världen, vilket är lite ironiskt med tanke på att vagnarna till Angered vanligtvis brukar refereras till som boskapstransporter i mindre lyckade och snäppet rasistiska skämt. Kanske vore mer pk att jämföra bussturen med en tonfisks eskapader i en konservburk?