The Rants And Moans Of Negative Nancy

Naturligtvis handlar det, precis som i del ett, om tvättstugan. Att tvätta efter tio timmars jobb är inte att rekommendera men utan rena kläder: what are you gonna do?
Egentligen finns det sex tvättstugor som vi kan tvätta i, samlade i ett hus på gården. Först kommer man alltså in i ett rum där det sedan finns sex dörrar till olika tvättstugor, dessa måste bokas med en elektronisk nyckelbricka och tillträde till dessa får man bara genom att boka en tid och om man innehar den nyckelbrickan som har använts för att boka tiden.

När jag och M kommer in till tvättstugan idag (förrummet) är det belamrat med X antal turkiska mattor med finfina accessoarer som en person iförd gummistövlar och en person iförd bara fötter. Mattorna är dränkta i vatten och tvättmedel och större delen av golvet ligger under vatten.

Efter en timma kommer vi tillbaka för att sätta på torktumlaren och nu är resterande av golvet under vatten, doften av rengöringsmedel är tjock i luften och även vår tvättstuga ligger under 1 cm vatten. Har ingen energi till att hantera detta men tar ändå upp detta med Herr och Fru gummistövlar, Herrns lösning är att gå in i vår tvättstuga och skrapa ut allt vatten. Jag är dock ganska övertygad om att det inte löser någonting då jag tror att de har slammat igen avloppet och alla vet väl vad som händer då?
Jo vattnet bubblar upp i alla befintliga hål. Brunnsparken under stormförhållanden i mikroformat. Men vad fan ska man göra. Personligen tycker jag dock att man ska överväga att låta bli att skaffa trettio turkiska mattor när man inte har råd att lämna in dem på mattvätt åtminstone en gång per år. Men hey - varför göra det när man kan leka översvämning?

Reklam i bloggar är billigt och enkelt och når ut till specifika målgrupper. Produktplacering är också extra bra för folk tror på vad andra folk säger även om det är totalt skitsnack - förtroende mellan människor and so on. Men den senaste tidens artiklar om vad storbloggerskorna tjänar eller inte tjänar måste ju ändå varit spiken i kistan?

Varenda gång jag läser i en blogg som har mer än 1000 läsare per dag misstänker jag direkt produktplacering om vederbörande ploppar ur sig tips efter tips om helt faaaaantastiska produkter. När det kommer till storbloggarna ignorerar jag alla möjliga tips eller dylikt och funderar istället över hur mycket de fick betalt för att skriva det. Nyfikenheten brinner i hjärnan, istället för köpiver - vilket vore företagens dröm. Men det är bara jag som misstänksam och missunnsam? Alla andra konsumerar och idoliserar bloggflickorna?

Idag i GP kan man läsa hur en man lämnade in en telefon (för 499 kr) på MediaMarkt för lagning (på garantin) och det slutar med att lagningen blir för dyr för en sådan billig telefon. Men, "undersökningsavgiften" hamnar på 750 kr?! Helt absurt men det som jag reagerar på är när artikeln avslutas med att han får tillbaka telefonen utan att behöva betala och mannen konstaterar att utan GP hade det inte löst sig på detta viset.

På samma sätt som får-skandalen (som jag också nämnt innan) gör inte någon ett smack förrän media nosar reda på det och gör ett avslöjande. Mannen med telefonen var ju smart nog att ringa GP, annars hade det skitit sig, vad är det för fasoner? Man kommer undan med vadsomhelst tills någon tidning skriver om det? Höll man inte på med sådant ögontjäneri i lågstadiet?

Vad kom först? Hönan eller ägget?
Applicerat på idealdebatten: vad kom först? Mediahypen eller size zero? Vad är en följd av det andra?!

Idealen såsom de ser ut idag och hur de behandlas är en intressant debatt i sig men ursprunget till skönhetsideal är mer komplext än att kvällstidningarnas snaskerier skulle vara skyldiga till deras existens. Om media skulle låta bli att rapportera om dem skulle inte detta per automatik innebära att de avvecklades. Och om tidningar och skvallerjournalistik aldrig varit "uppfunnet" skulle inte detta heller innebära att size zero-trenden aldrig uppstått.

Idealen är ständigt närvarande genom människors historia. Ytlighet och utseende är ingenting nytt (egentligen) även om vi i modern tid onekligen har hårddragit ytligheten i högre grad jämfört med förr. Korsetterade damer med bortopererade revben ansågs vackra på 1800-talet och i Kina band man kvinnors fötter för små fötter var höjden av skönhet. Och idag svälter sig kvinnor för att passa i barnkläder. Det är inte så enkelt som att skylla på tidningarna och ignorera den bakomliggande historian. Ideal som fenomen hör inte samman med media, det hör samman med människor. Utan människor, inga ideal - tål att tänkas på right?


Röntgenbild på ett par bundna fötter (även kallat lotusfötter)

Har inte sett videon och har inga planer på det heller. Om det är en sak som jag inte pallar så är det när djur lider/ skadas/ dör etc. Jag har lärt mig, för mitt eget bäst, att skita i att titta på sådana saker. Men vad jag däremot börjar bli trött på är dessa skildringar av olika händelser där soldater har missbrukat sin auktoritet. Jag kommer inte ihåg några specifika fall nu men jag vet att det har dömts folk för våldtäkt, misshandel och enligt tidningarna florerar det flera klipp på internet där soldater plågar och dödar djur.
Jag säger som Rocky (efter präst/ barnflicka-skandalen):
"Om det hade varit barnboksförfattare kanske jag hade blivit förvånad...nej vänta lite..."

Ojdå, de amerikanska soldaterna uppvisar smått psykopatiska drag genom att tortera djur? NÄHE?
De har ju som enskilda människor (varning generalisering!) och som en nation uppvisat så många empatiska sidor annars. Kan dessutom någonsin en person utbildas till att kunna hantera de situationer de vistas utan att bli halvknäppa? Jag är personligen förvånad över att det inte är mer skit som kommit upp till ytan.

Alltså, pga. mitt arbetes natur kan jag nästan aldrig egentligen prata om det då vi inom vården har tystnadsplikt. Jag kan prata om arbetet ur en orkessynpunkt: "Idag var det riktigt jobbigt". Men jag kan aldrig diskutera varför. Hursomhelst, idag fick jag veta att el chefo har hittat en lag som säger att personal som lagar mat inte ska ha piercing. Hur denna diskussion kom upp från första början kan jag naturligtvis inte prata om. Men, to the point - om hon skulle göra något av det, dvs. kräva att vi piercade skulle ta ut piercingarna var ingen riktigt säker på jag som tror fullt och fast på att vara beredd i krislägen (jag skulle aldrig ta ut piercingarna på mitt jobb, principsak, men jag behöver behålla mitt sommarjobb ergo krisläge pour moi). Så till skillnad från kreti och pleti på jobbet vars plan var att "vägra ta ut dem" om krav skulle dyka upp ringde jag min kära far för att be om råd (efter extensiva men resultatlösa googlingar).

Så jag spenderade ca en halvtimma och gjorde jobbet som någon på jobbet skulle ha gjort från första början:
- Jag vände mig till facket som (inte är kommunal) men som ändå rimligtvis skulle kunna ge mig råd. Först pratade jag med regionkontoret och blev refererad till lokalavdelningen. Gubben var fruktansvärt trevlig (!) och gav mig numret till miljöförvaltningen. Där refererades jag dock vidare till en kvinna som inte var inne för tillfället.
- Facket-gubben hade dock tipsat om Jämo så jag ringde en av deras jurister, hon kände inte tills någonting annat än lagarna som reglerar livsmedelshantering och refererade mig till Livsmedelsverket.
- På Livsmedelsverket fick jag prata med en annan väldigt trevlig (!) kvinna som guidade mig runt på deras hemsida till olika PDF:er med hygienförordningar och EU:s livsmedelslag. Det enda som behandlade personlig hygien var två avsnitt i förordning 852, kap 8. Piercingar uttrycks inte explicit i texten. Dock kan tydligen termen "hudinfektioner" ibland tolkas av andra som piercingar för att legitimera urtagande. Kopplingen mellan att jag lagar mat för fem gäster i ett litet kök kändes dock väldigt löst kopplat till regler för livsmedelshantering. Och har chefen planer på att försöka applicera detta på vår verksamhet (hur långsökt det än är) så kan hon ju inte axa ut vilka regler hon vill utan måste då rimligen även applicera de andra föreskrifterna kring hygien i vårt kök (ha!).

Den stora frågan (snarare frågorna) är naturligtvis:
Hade chefen missuppfattat lagen? Hade hon kollat upp det ordentligt?
Tänkte hon bluffa välmedveten om att ingen av de andra på jobbet skulle kolla upp det ordentligt?
Har hon vidlyftiga planer på att försöka hota personalen till urtagande?
God, I wish I knew.

... Anyway,
jag ringde till jobbet, meddelade vad jag kommit fram till och gick och lagade lunch. Någonstans efter lunch och efter tuppluren men innan klockan sex förvärvade jag en huvudvärk, inte av denna värld, och var tvungen att meddela syster att jag inte kunde äta middag med henne. Dock var det en olycka på spåret ut hit och vagnarna stod still så jag hade ändå inte kunnat ta mig in till stan. En mycket irriterad sambo upplyste mig om detta när det tagit honom över två timmar att ta sig hem. Att jag ändå gick på föreläsningen imorse gör det lite bättre - dagen är alltså inte helt bortslösad. Hep! Dags att ta något att äta, utöver Ipren dvs.

Drömde jag eller ingick repliken "och för feminister att uppröra sig över" (eller bli arga över...liknande formulering) i radioreklamen som promotar deras nya nummer? Que?
...Jag lyssnade på radio idag i mobilen men huvudvärken kan ha påverkat mitt omdöme och sinnesnärvaro...

Expressen skriver om en mamma som fått veta att hennes foster har ett hjärtfel och om hur hon väljer att ta beslutet att behålla barnet ändå. Tillsammans med denna artikel finns även en annan om en mamma som valde att avsluta graviditeten på grund att hennes barn hade andra hjärtskador.

Man skulle tro att mitt jobb med handikappade ungdomar och vuxna skulle göra mig mer positiv till att behålla foster med skador eller handikapp. Innan jag började jobba med detta var jag halvt om halvt övertygad om att jag personligen aldrig skulle behålla ett barn med skador (vilket iförsig är ett lönlöst ställningstagande då jag har noll planer på att skaffa barn, ever). Men om jag var på något sätt osäker innan (allt under 100 % bombsäker) har alla tvivel försvunnit.

En av de första sakerna man lär sig (inom vården) är att inte jämföra handikappade individers liv med sitt egna. Det är naturligtvis sant att man inte ska göra det men det är även samtidigt oundvikligt. Ens liv är ju ens permanenta referenspunkt?

Och det finns underbara familjer som är fantastiska stöd till sina barn och det finns handikappade med egen lägenhet, jobb och partners i sitt liv. Det finns också handikappade som måste medicineras dagligen för att orka och som har ständiga/ stora smärtor. Folk som inte kan meddela sig med omvärlden och lever i skal som ger upp för tidigt.
Som vanligt är allting en graderingsfråga. Hur sjukt är för sjukt?

Vad jag ser som allra största problem med dessa avslöjanden (jfr Icas köttskandal) är att vederbörande inte har några som helst planer på att sluta men ber snabbt om ursäkt och lovar förändring när någon kommer på dem.
Sedan blir man ju allmänt trött också när media avslöjar saker som djurrättsaktivister försökt få fram och vetat om länge. Eller vemsomhelst som har lite sunt förnuft tror väl knappast djurindustrin har glamorösa inhägnader och förstklassig mat när de är ute efter skinn, päls och kött?

Men så länge det inte tas upp av Kalla fakta eller omskrivs i Expressen finns det inte okej?

Jag är ledsen men jag tror inte att Tito är oskyldig. Sorry. Alltså, det är inte som om svenska domstolar är kända för att döma lättvindigt i våldtäktsfall (vad än Leif Silbersky tror), tvärtom - det finns massor med domslut där de åtalade har friats trots fysiska bevis och dylikt.
Jag upprörs inte heller därför av medias vinkling: "Ojoj, enda bevisningen som fanns var flickans historia". Kreti och pleti kanske upprörs och tror att man kan komma undan med vadsomhelst och att flickan i fråga berättade sin åtta år gamla historia utan några stöd som helst och domaren dömde stackars lilla oskyldiga Tito till fängelse utan några bevis. Inte särskilt troligt.

Jag ser två alternativ:
1) Tito är medveten om att hans karriär är i fara och gör en Clintan: Deny! Deny! DENY!
2) Tito tror faktiskt på vad han säger och förstår inte vad han gjort. Sorgligt.