The Rants And Moans Of Negative Nancy

Jag är ingen positiv människa. Det är bara ingen kul ploj att kalla min blogg negative nancy. En klasskamrat började kalla mig det halvt om halvt på skoj förra våren. Mitt i prick om jag får säga det själv. Och lets face it, det finns tusen orsaker till att vara gnällig. Men det är skillnad på negativ och negativ. Och linjen mellan realistisk och negativ är hårfin. 

För det finns mycket i världen som man kan oroa sig över och gnälla om: sin vardagsekonomi, Sveriges ekonomi, Reinfeldt, EU, USA, Bush, kriget i Irak, jämställdhet, rasism, ungdomsvåld, ficktjuvar, bilolyckor, rånare, fulla människor, influensa, vinterkräksjukan, arbetslösheten, tentor, uppsatser, Västtrafik, pendeltåg, matpriser, inflation, kursböcker, lärare, professorer, examinationer, snö, slask, regn... Listan är oändligt långt. Och tar man i beaktande alla vidrigheter som folk begår mot varandra, är jag då realistisk eller negativ om jag förväntar mig att detta beteende replikeras och att jag inte blir förvånad?!

Därmed inte sagt att jag inte kan vara lycklig. Det handlar om balans och harmoni - att bejaka alla sina sidor och inte lura sig själv. En bra bok gör mig glad - att jag har så lite tid numera till att läsa skönlitteratur gör mig irriterad. Att saker ger mig glädje och att jag bejakar den känslan är lika viktigt som att saker gör mig arg och att jag bejakar den känslan. Jag är en stark individ, i det långa loppet finns det ingenting som jag inte kan klara av även om jag kortsiktigt tappar hoppet i svaga stunder. Men i slutändan överlever jag vadsomhelst. Jag är uppfostrad till att vara en självständig individ. (Vad än farsan gjorde fel så gjorde han iallafall någonting rätt).

Sarkasm, ironi och bitheri-bitchera slår solstrålande närsomhelst. Och gnälla kan göra en lycklig: igår kväll satt jag, Per, Anette, Micke på Kellys i flera timmar och drack öl,  gnällde, var ironiska och allmänt verbalt misshandlade varandra och det var en fruktansvärt rolig kväll. Hade den blivit bättre eller sämre om vi hade pratat om fluffiga moln, bebisar och våra innersta livskänslor och övertolkat varje stavelse som någon yttrande för att nå in till kärnan av varje uttalande? 

... Behöver jag ens ta diskussionen om hur negativa känslor och destruktiva liv föder kreativitet?  

Hälften av alla stora författare var ensamma tragiska alkoholiserade människor som skrev stora romaner som folk läser över hela världen än idag. Andra hälften var bara en aningens galna. Strindberg skrev dikter tillägnat absint, Sabbath skrev låtar om the sweet leaf och Poe dog olycklig sörjandes en tonårsfru som han förlorade i tuberkulos. Missbruk, sorg och ångest.  

Att försöka vara positiv hela tiden är ingen bot för kreti och pleti när man mår dåligt och jag ogillar starkt att det uppfattas som någon allmängiltig väg till lycka: "Gaska upp dig för fan!".  Lite bitterhet är bra för själen. (... my soul anyways).

... And yeah, only stupid people are happy all the time.