You used to be so special, now I'm bored all the time
Alla har vi våra livsmönster, oundvikligt präglade av erfarenheter utför vi samma ritualer och får liknande insikter om och om igen. Upprepning är bara förnamnet. Hursomhelst, efterklok efter tidigare relationer brukar jag komma fram till olika sådana repetitioner. Den vanligaste, som jag kan skriva om utan att fläka upp mitt privatliv (som jag faktiskt inte har någon lust med) är: rastlösheten.
Förhållande börjar med någon nykär symbios då lusten övervinner olikheter. Varför vara viljestark när man kan vara tillfredsställd?
Jag är ingen fysisk person i den mening att jag har en väldigt strikt comfortzone som ingen tillåts tillträda förutom en eventuell partner samt även J. (Hur hon lyckades nästla sig in vette sjutton men hon är också den enda som fortfarande lyckats ordentligt). Å andra sidan ser jag inte detta som en dålig egenskap, jag är en jävligt bra vän, man behöver inte kramas och pussas 24/7 för att vara riktigt bra på vänskap.
Men, med föregående exempel i huvudet har jag även en mental comfortzone. Mitt liv är uppbyggt i flera stadier och utlevs/ delas med bekanta, vänner, partner och familj. Olika personer med olika stort tillträde till ens person. Vanligtvis brukar listan ligga i ovanstående ordning där familj kan tolkas som primärt syster, inte pappa och där förstaplatsen kan växla mellan familj och partner. Pappa är pappa men jag delar mer med min syster än honom. Ovanför familj har vi även en liten snutt där jag håller mig alldeles för mig själv. Den delen brukar ställa till med problem.
I början av en relation har man viss dispans till att bete sig som idioter som tillbringar alldeles för mycket tid med varandra. Yeah, till viss del kan till och med jag falla för detta men sedan vaknar monstret. Jag vill vara själv eller vill göra saker själv eller med andra personer. Man har ett behov av ensamhet och andra aktiviteter. Vanligtvis brukar detta behovet alltid vakna till liv av att jag blir uttråkad av min partner som oundvikligen puttas ner från listan. Vi har sagt allt som går att säga till varandra och tittat på för många filmer och ätit för mycket chips för att filmkvällar ens ska komma på fråga. Och min vilja till andra saker brukar tolkas negativt och vändas emot mig. Krav brukar även komma fram.
Jobbiga, själadödande krav som "normala" flickvänner ställer upp på. (NEJ inget kinky). Utan plötsligt är det inte okej för mig längre att vägra parmiddagar med kreti och pleti som min partner känner (I HATE them) eller att gå ut med mina tjejkompisar eller åka på festival med bara vänner (jag har lärt mig the hard way att det är totalt värdelöst att åka med partner på festival) med mera.
Och rastlösheten blandas med irritation som växer och bråk efter bråk gör inträde. Det är dock ganska vanligt har jag en känsla av. Och jag blev påmind om detta när jag slog på en låt jag inte hört på ett tag: "Baby hates me" - Danko Jones. Och min poäng med detta raljerande inlägg är att jag börjar tvivla på dess oundviklighet: jag känner mig friare med M än vad jag någonsin gjort tidigare. Och känslan verkar inte försvinna.
Danko Jones - "Baby hates me"
Kommentarer
Trackback
