Det här med pappor och vårdnadstvister
När jag gick i högstadiet separerade mina föräldrar, för att slutligen ansöka om skilsmässa, och jag och min två år yngre syster valde från början att bo kvar hos pappa (i vår gamla lägenhet). Min syster besökte mor vissa helger men jag har inte efter skilsmässan haft någon kontakt med henne.
Jag känner inte att jag saknat något under min tonårstid utan handskades med alla demoner med brinnande hormoner i kroppen som alla andra ungdomar. Mådde jag dåligt? Visst. Var min far den bästa pappan i världen? Nej, såklart inte - vem är det och vem är perfekt?
Hans brister och fel efter skilsmässan har inget att göra med att han var man utan någon som var tvungen att ta tag i sitt liv efter 20 års äktenskap och samtidigt hantera två bångstyriga och rebelliska döttrar. Vår relation förbättrades avsevärt efter att jag flyttade hemifrån när jag var 19. Självständighet is my thing och flytten gjorde en hel del för mitt liv och huvud. Läkande - i det långa loppet.
Anyway, så det här med pappor och att mammor nästan alltid får vårdnaden i vårdnadstvister efter skilsmässor. Det är svårt att moralisera över det men tycka kan väl alla. Det finns egentligen inget rätt och fel och jag ställer mig inte bakom påståenden som att pojkar behöver sin far extra mycket och vice versa för döttrar och mödrar. Barn behöver sina föräldrar, punkt. Och ingen ska egentligen (under lika förutsättningar) har förtur till barnen. Innehavandet av en livmoder gör en inte extra kapabel till att fostra. Och innehavandet av en snopp gör en inte mindre lämpad till fostrande.
Jag tror alltså inte att det finns några könsbetingade egenskaper som spelar roll. (Egenskaper kan dock ha socialiserats in i ens könsroll men detta beror på miljö/ omgivning). Däremot kan det ligga tusen och tusen saker i ens person som gör att man inte borde få spendera tid med sina barn.
Men därmed inte sagt att man har rätt till sina barn på grund av biologi. Ja, man kan försöka rätten till sina barn trots att man burit på dem i nio månader och nej, blod är inte alltid tjockare än vatten.
Och det går att växa upp med en far som läser ens veckotidningar i smyg och som tvingas köpa schampoo och tamponger på ICA. Det är faktiskt inga problem.
Kommentarer
Trackback
