Musikelitism
Folk (fördomsfullt nog säger jag mestadels pojkar) av den mer eller mindre alternativa sorten verkar ha en förkärlek för att endast gilla band innan de "sålde ut sig". Bildligt och bokstavligt talat. Musiken anses mer "true" och äkta innan bandet når någon slags kommersiell framgång. Eller när ett bands musikaliska utveckling slutar falla dem i smaken. Då har de övergivit forna ideal och blivit "något annat".
...Som om musik är satt i sten. Det är bara ett visst antal gånger man kan göra något utan att det låter gammalt och återanvänt.
Klassiska exempel på detta är Metallica och In Flames. Är man true gillar man ingenting efter Load och Reload, det är knappt man gillar dem faktiskt. I synnerhet inte St. Anger. Möjligtvis så kan "Nothing else matters" från S&M slinka ner. På samma vis är det inte true att lyssna på In flames efter Clayman och absolut inte Reroute to Remain eller Come clarity (cd:n).
... Personligen gillar jag St. Anger (cd:n), äger Reroute to Remain och har lyssnat sönder Come Clarity (låten):
I want you to lead me
Take me somewhere
Don?t want to live in a dream one more day
Take me somewhere
Don?t want to live in a dream one more day
Kommentarer
Trackback
