The Rants And Moans Of Negative Nancy

Fem minuter innan jag pallrade mig iväg till jobbet igår kväll slog jag i tån ganska rejält i byrån som står i hallen. No biggie tänkte jag som är van vid att klanta mig och slå diverse tår, fingrar, fötter, armar, huvuden i saker. Slängde glatt på mig mina stövlar och bet ihop (första varningen: gör det ont att ta på skon, stay at home) när tårna och högerfoten protesterade högljutt. Vad kunde jag bry mig om det, tjugo minuter kvar tills nattjobbet började, off and off we go. M följde med mig ner (på väg till tvättstugan) och runt 100 m från portuppgången gör så det så förbaskat ont att jag dels linkar men dels också (äntligen!) inser att jag slog nog i foten ganska mycket. Tio minuter kvar innan jobbet börjar och det finns liksom inga option för en timvikarie så jag linkade till bussen och linkade sedan från busshållplatsen till jobbet där jag blev måttligt hånad över min klantighet. Thank god så innebär inte nattjobb alltför mycket faktiskt arbete (lite tvätt, lite städ, lite matlagning och en jävla massa tvtittande). Men hemlinkandet sju på morgonen kunde ju varit roligare, fan ta förortsbussarna som bara går två gånger i timmen på helgerna innan åtta!

Väl hemma tar jag av mig strumpbyxorna och mina vanliga strumpor och lo and behold, min lilltå ser ut som en uppsvullen svart prinskorv och närmsta tågrannen skimrar charmigt i lila. Fan-freaking-tastic!
Sitter även om funderar på om jag borde oroa mig över att jag inte tycks kunna röra tåbiten? Hm. Well well, off to bed!