The Rants And Moans Of Negative Nancy

Man ska inte utmana ödet sägs det och även om jag tekniskt sett inte "tror på ödet" är jag böjd att hålla med. I september (ljuvliga ovetande jag i september) kände jag efter och kom jag till insikt över hur tillfreds jag var med tillvaron och grävde därmed min egen grav. Nu i december då min fot torteras om och om igen, då min rygg värker, då jag inte kan få ut aggressionerna genom att träna bort ilskan pga av foten, då FS vägrar bli färdiga med att utreda Ms sjukskrivning, då jag står inför min tolfte vidriga termin på universitetet innan arbetslösheten kickar igång på riktigt, då min hud envisas med att vara torr/ fet/ känslig/ "problemig"/ finnig på samma gång (vilket hindrar mitt smink att åtminstone se snäppet bättre ut än en lermask), då linjer i ansiktet och torra fläckar dyker upp överallt (och synnerligen på spännande ställen) och då jag fortfarande hänger på en lös (men mindre lös) tråd på jobbet inser jag mitt grova misstag. Utmana inte ödet. Min fot exempelvis, inte något med att jag lyckas med att slå den tills den svartnade svullna form som den är utan jag har även lyckats välta ner en ljushållare på den. En tung ljushållare i metall med vassa piggar som rev upp två sår och mer blåmärken. Utöver detta har jag under hela dagen på jobbet/ utflykten blivit utsatt för att folk snubblar över mig och landar på foten, inte ser mig och landar på foten och min personliga favorit: ser mig, skiter i mig och trampar mig på foten.

För att göra saken bättre har jag också gått på julmarknader idag på jobbet. En julmarknad är för fega skitar med beslutsångest, att släpa runt på arbetstid med gäster, gimpig fot, dåliga kassa tantlungor (astma plus kyla is no good) på flera julmarknader däremot is the shit. Särskilt när man ser tusen saker man vill ha och känner gudomliga dofter från kalorispäckade godbitar som man INTE köper utan bara TITTAR på med stora besvikna ögon. Någonstans långt ner i magtrakten kände jag idag ilningar som vittnade om en mycket liten och mager julkänsla och det gjorde det naturligtvis "hemskare" att dra runt välmedveten om att jag inte är ledig en helg förrän mitten av januari och äta gott på helgerna inte existerar mer i min almanacka för i år. Jag blev nästan förvånad när det pirrade till inuti och jag döpte det till "julkänsla", men å andra sidan kan det också varit hunger motiverad av de brända mandlarna jag gick förbi tre gånger men INTE köpte. Eller den kitschigt fula lampan med en guldelefant som fot och en fransig skärm med yviga broderier som jag inte heller köpte, oh my black heart beats for you. För längesedan övergav jag en dylik lampa på en konkursförsäljning då M undrade om jag var helt från vettet och utan smak (tolkningsfråga) och har längtat hett efter den sedan dess.