Helgjobb
Jag har alltid jobbat inom vården. Alltid mer eller mindre. Som timvikarie naturligtvis och på somrarna i gymnasiet och även vid sidan om mina universitetsstudier sedan jag flyttade hemifrån. Det har varit en kombination av äldreboende, sjukhus, korttidshem, gruppboende med så olika människor som psykiskt/ fysiskt funktionshindrade, äldre, barn, ungdomar, dementa, schizofrena, autister (und so weiter) och i alla möjliga kombinationer av tidigare.
Ett av mina första jobb efter jag flyttat hemifrån inkluderade människor med multihandikapp (utvecklingsstöring, schizofreni, fysiska handikapp) där de på boendet hade gemensamt att de alla var utåtagerande (vissa mot sig själva men majoriteten mot varandra och personalen). Vilket gjorde till att sparkar, slag, bråk, utbrott och förstörda möbler var en del av vardagen. När jag började var jag så tacksam över att ha ett jobb att jag aldrig reflekterade över vad jobbet verkligen innebar. Efter två år gick jag ensam emellan två boende i ett bråk och blev slagen och biten av en boende/ gäst/ patient. Även om det hade hänt, mer eller mindre, små och stora incidenter regelbundet sedan jag började (vilket var vardagen för oss i personalen) slutade det annorlunda denna gången. (Jag har tystnadsplikt och kan därför inte säga något alls, men jag kan berätta om detta i breda ordalag då det hände på ett jobb för flera år sedan och ingen kommer kunna gissa sig till några detaljer om personen/ boendet.) På jobbet (efter krissituationen) var jag lugn (men darrig) och ordnade upp allting, skrev rapport, såg till att de andra mådde bra och en annan personal hoppade in så jag kunde gå hem istället för att sova jour och hem gick jag, lugnt och sansat. Satt på spårvagnen och stirrade ut genom fönstret som vilken annan dag som helst. Men så fort jag kom innanför dörren började jag gråta. En väldigt missklädsam, hulkande och krampig gråt. Inte särkilt charmigt eller vackert utan bara miserabelt. Om jag inte minns fel fick även min dåvarande sambo hjälpa mig in i duschen där jag sedan tvättade håret från denna personens/ gästens/ boendes saliv otaliga gånger utan att känna mig ren, hel eller vid mina sinnes fulla bruk.
Det är långt efteråt jag har insett vilka negativa och positiva effekter de två åren på detta hem gav mig. Okej, jag blev helt spattig och arg-ledsen ett halvår efteråt men det är även inpräntat i ryggraden: när det verkligen gäller så fixar jag det. Det finns ingenting som är jobbigt/ äckligt/ påfrestande nog för att jag inte ska klara av det. Mitt tålamod är oändligt på en bra dag. Jag är iskall i en krissituation och kan ta kommandot om det så skulle behövas. Jag kan läsa av folks kroppspråk och kan ganska ofta avgöra när någon ljuger. Jag ser när någon behöver tröst och jag kan fejka den. Men jag är också avtrubbad (rejält faktiskt) och kan ibland ha svårt att tycka synd om människor eller känna empati.
Vad har denna harangen att göra med min helg? Allt detta sattes på prov på jobbet i helgen och nu sitter jag här, ganska lugn men med en blixtrande huvudvärk, en fadd eftersmak i munnen, värk i diverse muskler, en varm katt bredvid mig, musik i bakgrunden och hatar mitt jobb.
Ett av mina första jobb efter jag flyttat hemifrån inkluderade människor med multihandikapp (utvecklingsstöring, schizofreni, fysiska handikapp) där de på boendet hade gemensamt att de alla var utåtagerande (vissa mot sig själva men majoriteten mot varandra och personalen). Vilket gjorde till att sparkar, slag, bråk, utbrott och förstörda möbler var en del av vardagen. När jag började var jag så tacksam över att ha ett jobb att jag aldrig reflekterade över vad jobbet verkligen innebar. Efter två år gick jag ensam emellan två boende i ett bråk och blev slagen och biten av en boende/ gäst/ patient. Även om det hade hänt, mer eller mindre, små och stora incidenter regelbundet sedan jag började (vilket var vardagen för oss i personalen) slutade det annorlunda denna gången. (Jag har tystnadsplikt och kan därför inte säga något alls, men jag kan berätta om detta i breda ordalag då det hände på ett jobb för flera år sedan och ingen kommer kunna gissa sig till några detaljer om personen/ boendet.) På jobbet (efter krissituationen) var jag lugn (men darrig) och ordnade upp allting, skrev rapport, såg till att de andra mådde bra och en annan personal hoppade in så jag kunde gå hem istället för att sova jour och hem gick jag, lugnt och sansat. Satt på spårvagnen och stirrade ut genom fönstret som vilken annan dag som helst. Men så fort jag kom innanför dörren började jag gråta. En väldigt missklädsam, hulkande och krampig gråt. Inte särkilt charmigt eller vackert utan bara miserabelt. Om jag inte minns fel fick även min dåvarande sambo hjälpa mig in i duschen där jag sedan tvättade håret från denna personens/ gästens/ boendes saliv otaliga gånger utan att känna mig ren, hel eller vid mina sinnes fulla bruk.
Det är långt efteråt jag har insett vilka negativa och positiva effekter de två åren på detta hem gav mig. Okej, jag blev helt spattig och arg-ledsen ett halvår efteråt men det är även inpräntat i ryggraden: när det verkligen gäller så fixar jag det. Det finns ingenting som är jobbigt/ äckligt/ påfrestande nog för att jag inte ska klara av det. Mitt tålamod är oändligt på en bra dag. Jag är iskall i en krissituation och kan ta kommandot om det så skulle behövas. Jag kan läsa av folks kroppspråk och kan ganska ofta avgöra när någon ljuger. Jag ser när någon behöver tröst och jag kan fejka den. Men jag är också avtrubbad (rejält faktiskt) och kan ibland ha svårt att tycka synd om människor eller känna empati.
Vad har denna harangen att göra med min helg? Allt detta sattes på prov på jobbet i helgen och nu sitter jag här, ganska lugn men med en blixtrande huvudvärk, en fadd eftersmak i munnen, värk i diverse muskler, en varm katt bredvid mig, musik i bakgrunden och hatar mitt jobb.
Kommentarer
Trackback
