I recommend getting your heart trampled on by anyone
You live, you learn. You bleed, you learn.
Enkla textrader med verklighetsförankring utav helvete. Mötet med handledaren idag kändes lika jobbigt som en rostig borr i urinröret (obehagligt, svidande och nära till tårarna). Jag erkänner, ibland är mitt akademiska självförtroende inte vad det borde vara - det gäller främst i situationer med handledare där man (av naturliga skäl) känner sig ganska okunnig. Men att bli förklarad inkompetent rakt av och meddelad att man inte får gå upp (som hände idag) kändes fruktansvärt. För jag kan det här, faktiskt, it's my thing liksom. Jag hade lust att ta upp datorn och banka den i huvudet på kvinnan när hon tyckte att jag omöjligt skulle hinna klart att skriva uppsatsen tills nästa fredag. Jag vet hur JAG fungerar och jag tycker att jag åtminstone borde få FÖRSÖKA. Sedan kallar jag inte 17 sidor av 25 (minst 20) som väldigt ofärdigt en vecka innan inlämning. Faktiskt. Det är inte heller orimligt att hinna. Det är typ en sida per dag. Åkte dessutom hem efter mötet och skrev på ren ilska innan middag och ligger nu på 20 sidor och helgen har inte ens börjat.
Jag förstår liksom inte resonemanget, handledaren dillade om hur jobbigt det är att gå upp med en underkänd uppsats och jag satt tyst och visste inte liksom vad jag skulle svara och då börjar hon dilla vidare och tar upp hur känsligt det är att få underkänt på en opponering framför ens kompisar (que? jag känner ingen i klassen förutom Helena, har ju bara gått med de i tre månader and de är alla idioter och/ eller ointressanta). Dessutom, som om jag skulle bry mig även om jag kände dem. Vad spelar det för roll? Vad är detta för förbaskat daltande?
Min favoritdel är dessutom när hon tittar på mig med stora ögon och frågar hur jag hade tänkt göra med slutsatserna. Och jag förstår inte frågan och bara: "Va?". Då tittar hon på mig med medlidsam blick och säger att man borde ju knyta slutsatserna till teorin och att det blir snyggast så. NÄHE?
Jag tänkte nämligen skriva massa skit om akvariefiskar och måla en avslutande kritteckning för bäst effekt. Kändes som om hon pratade ner till en på dagisnivå. FFS, den här institutionen skulle inte kunna formulera ett vettigt metodavsnitt om dess liv hängde på det, ville jag skrika men satt bara och gapade med öppen mun. Tror hon att jag är helt dum i huvudet? Som om man inte lär sig detta första kursen liksom. Det är ungefär som att be mig stava mitt namn. Jag drömmer fan fortfarande mardrömmar om förra uppsatsen och Metodpraktikan, så mycket arbetade jag med den...
Har skrivit tre "stora" uppsatser på universitetet och har fått VG på två av dem och G på den sista. Jag är INTE inkompetent och jag skriver alltid mest den sista veckan. Och ja, den metoden fungerar för mig. Förarbetet är viktigare och tar längre tid, att skriva handlar bara om att knattra fram ett par ord i minuten. Att läsa/ gräva källor/ låna/ köpa böcker etc tar längre tid.
Men det var förresten ingenting i uppsatsen som var fel, det var bara ofärdigt. Ah, naturligtvis, så blir det ju synnerligen orimligt att jag skulle kunna knattra ner resten i tid.
Da plan:
Fredag: Skriva, have no life.
Lördag: Jobba, vinka J i mål efter Göteborgsvarvet, picknicka, skriva meeeeer.
Söndag: Skriva, have no life.
Måndag: Byta uppsats med H (klasskamrat/ vän) och rätta/ mini-opponera på hennes medan hon gör dito på min. Skriva om, göra ändringar.
Tisdag (morgon): Maila färdig uppsats till lärare. Rub her nose in it.
Förhoppningsvis går det bra. Jag måste klara det här. Bara för att.
Why yes. Tog en kaka i skolan direkt efter mötet och tröståt sedan mintchoklad hemma innan middag. Fan vad man är tröttsam ibland.
Enkla textrader med verklighetsförankring utav helvete. Mötet med handledaren idag kändes lika jobbigt som en rostig borr i urinröret (obehagligt, svidande och nära till tårarna). Jag erkänner, ibland är mitt akademiska självförtroende inte vad det borde vara - det gäller främst i situationer med handledare där man (av naturliga skäl) känner sig ganska okunnig. Men att bli förklarad inkompetent rakt av och meddelad att man inte får gå upp (som hände idag) kändes fruktansvärt. För jag kan det här, faktiskt, it's my thing liksom. Jag hade lust att ta upp datorn och banka den i huvudet på kvinnan när hon tyckte att jag omöjligt skulle hinna klart att skriva uppsatsen tills nästa fredag. Jag vet hur JAG fungerar och jag tycker att jag åtminstone borde få FÖRSÖKA. Sedan kallar jag inte 17 sidor av 25 (minst 20) som väldigt ofärdigt en vecka innan inlämning. Faktiskt. Det är inte heller orimligt att hinna. Det är typ en sida per dag. Åkte dessutom hem efter mötet och skrev på ren ilska innan middag och ligger nu på 20 sidor och helgen har inte ens börjat.
Jag förstår liksom inte resonemanget, handledaren dillade om hur jobbigt det är att gå upp med en underkänd uppsats och jag satt tyst och visste inte liksom vad jag skulle svara och då börjar hon dilla vidare och tar upp hur känsligt det är att få underkänt på en opponering framför ens kompisar (que? jag känner ingen i klassen förutom Helena, har ju bara gått med de i tre månader and de är alla idioter och/ eller ointressanta). Dessutom, som om jag skulle bry mig även om jag kände dem. Vad spelar det för roll? Vad är detta för förbaskat daltande?
Min favoritdel är dessutom när hon tittar på mig med stora ögon och frågar hur jag hade tänkt göra med slutsatserna. Och jag förstår inte frågan och bara: "Va?". Då tittar hon på mig med medlidsam blick och säger att man borde ju knyta slutsatserna till teorin och att det blir snyggast så. NÄHE?
Jag tänkte nämligen skriva massa skit om akvariefiskar och måla en avslutande kritteckning för bäst effekt. Kändes som om hon pratade ner till en på dagisnivå. FFS, den här institutionen skulle inte kunna formulera ett vettigt metodavsnitt om dess liv hängde på det, ville jag skrika men satt bara och gapade med öppen mun. Tror hon att jag är helt dum i huvudet? Som om man inte lär sig detta första kursen liksom. Det är ungefär som att be mig stava mitt namn. Jag drömmer fan fortfarande mardrömmar om förra uppsatsen och Metodpraktikan, så mycket arbetade jag med den...
Har skrivit tre "stora" uppsatser på universitetet och har fått VG på två av dem och G på den sista. Jag är INTE inkompetent och jag skriver alltid mest den sista veckan. Och ja, den metoden fungerar för mig. Förarbetet är viktigare och tar längre tid, att skriva handlar bara om att knattra fram ett par ord i minuten. Att läsa/ gräva källor/ låna/ köpa böcker etc tar längre tid.
Men det var förresten ingenting i uppsatsen som var fel, det var bara ofärdigt. Ah, naturligtvis, så blir det ju synnerligen orimligt att jag skulle kunna knattra ner resten i tid.
Da plan:
Fredag: Skriva, have no life.
Lördag: Jobba, vinka J i mål efter Göteborgsvarvet, picknicka, skriva meeeeer.
Söndag: Skriva, have no life.
Måndag: Byta uppsats med H (klasskamrat/ vän) och rätta/ mini-opponera på hennes medan hon gör dito på min. Skriva om, göra ändringar.
Tisdag (morgon): Maila färdig uppsats till lärare. Rub her nose in it.
Förhoppningsvis går det bra. Jag måste klara det här. Bara för att.
Why yes. Tog en kaka i skolan direkt efter mötet och tröståt sedan mintchoklad hemma innan middag. Fan vad man är tröttsam ibland.
Kommentarer
Postat av: H
Hoppas det funkar att rubba den kärringens trångsynta värld ;)! Människor fungerar olika, thats life. Lycka till! (mkt trevlig blogg, fortsätt skriv!)
Trackback
