Begränsningar i det offentliga rummet
Idag har jag jobbat tio timmar med en kollega som jag i mångt och mycket kommit att ogilla starkt. Först och främst för hennes evinnerliga förmåga att skrämma upp alla i sin närhet (även undertecknad) jämt och ständigt. Är det inte för bakterier i alla livsmedel så är det att våldtäktsmän lurar i varenda buske. Varenda gång vi jobbar tillsammans har vi samma diskussion om varför jag envisas med att gå hem ensam från jobbet klockan tio på kvällen när jag faktiskt har en fullt duglig karl hemma som kan komma förbi och hålla mig i handen hela vägen genom skogen. Hennes man hämtar henne varje gång hon jobbar efter typ klockan sex på kvällen och tydligen finner denna kvinna det passande att överföra sina nojor på andra.
Det som är mest oförståeligt är det faktum att hade jag varit singel eller helt enkelt bott ensam hade hennes ansträngningar sträckt sig till att skrämma upp mig, inte att göra någonting åt det som att själv följa mig hem eller föreslå alternativ - utan bara kort och gott göra mig livrädd med sina historier. Det handlar alltså inte om någon faktiskt omtanke för mitt välbefinnande utan bara om att överföra sina egna begränsningar. Poängen är att jag har tagit mig hem ensam, under alla tider på dygnet, i diverse påverkade tillstånd och mer eller mindre vinglandes, under många år innan jag träffade M men att bo med en man gör mig alltså handikappad och alla lesbiska sambopar är helt enkelt fucked? Singlar och flator borde alltså helt enkelt stanna hemma?
Detta är ett jävla typiskt cp-tänkande som bara dyker upp när det gäller oss försvarslösa och väna kvinnovarelser. Unga killar är det vanligaste "offret" i brottstatistiken (rån, misshandel, whatever) men ingen säger till dem att stanna hemma. Istället ska vi med fitta gå runt och ständigt oroa oss att varenda människa vi träffar efter mörkret fallit vill oss illa. Naturligtvis. Jag vägrar iallafall begränsa mig. Promenaden hem efter en lång arbetsdag med musik i öronen är precis vad jag behöver för att varva ner.
Det som är mest oförståeligt är det faktum att hade jag varit singel eller helt enkelt bott ensam hade hennes ansträngningar sträckt sig till att skrämma upp mig, inte att göra någonting åt det som att själv följa mig hem eller föreslå alternativ - utan bara kort och gott göra mig livrädd med sina historier. Det handlar alltså inte om någon faktiskt omtanke för mitt välbefinnande utan bara om att överföra sina egna begränsningar. Poängen är att jag har tagit mig hem ensam, under alla tider på dygnet, i diverse påverkade tillstånd och mer eller mindre vinglandes, under många år innan jag träffade M men att bo med en man gör mig alltså handikappad och alla lesbiska sambopar är helt enkelt fucked? Singlar och flator borde alltså helt enkelt stanna hemma?
Detta är ett jävla typiskt cp-tänkande som bara dyker upp när det gäller oss försvarslösa och väna kvinnovarelser. Unga killar är det vanligaste "offret" i brottstatistiken (rån, misshandel, whatever) men ingen säger till dem att stanna hemma. Istället ska vi med fitta gå runt och ständigt oroa oss att varenda människa vi träffar efter mörkret fallit vill oss illa. Naturligtvis. Jag vägrar iallafall begränsa mig. Promenaden hem efter en lång arbetsdag med musik i öronen är precis vad jag behöver för att varva ner.
Kommentarer
Postat av: Elina
Promenaderna hem från jobbet, när jag också jobbade och bodde där (pekar) var verkligen välbehövliga efter arbetspassen!!
Kul att se dig:-)
/E.
Trackback
