The Rants And Moans Of Negative Nancy

Gick in på den lokala ICA-affären till en början pinsamt omedveten om att idag var det den stora invigning när Kvantum officiellt goes Maxi, finemang tänkte jag och greppade en korg väl inne med hopp om reavaror. Jag borde naturligtvis ha utgått från regel nummer ett när det kommer till mänsklig interaktion: folk är kötthuvuden, i synnerhet när stora massor av dem samlas på en plats och brottas om reavaror. Att apelsiner för 5 kr kilot är värd en hand eller två var ungefär vad mobbens konsensus var runt klockan ett idag. När jag väl gav upp mitt letande efter magra priser och ställde mig i en av köerna som ringlade genom hela affären (i en stor Maxiaffär mind you) anade jag väl kanske inte att köandet skulle ta en timma och tjugo minuter. Hade jag vetat det hade jag antagligen dumpat min halvfulla korg och begett mig hemåt. När jag väl hade stått en stund var det liksom inte "läge att ge upp" utan då skulle jag baske mig ha mina varor. Men ungefär tio meter framför kassan och 60 minuter senare hade jag mer än gärna mejat ner halva butiken om möjligheten funnits. Om vi köade för en bit svart bröd pga av ransonering eller bara billiga dammsugare spelade efter ett tag ingen roll, det gick på ett ut som folk betedde sig - man skulle kunna tro att billiga dammsugare och värmeljus var någon form av överlevnadsutrustning och hamstringen var skrämmande. Behöver man verkligen tio kilo servetter eller 300 st värmeljus från Euroshopper? Really?

Väl ute i friska luften svor jag never again och skämdes över att jag själv, som den girigbuk jag är, inte kunde med att överge mina egna varor för nästintill 90 minuter sedan.