The Rants And Moans Of Negative Nancy

På vägen till jobbet sent igår kväll knatade jag på som vanligt med musik i öronen och jobbångest i hjärtat. Plötsligt smäller någon till mig i rumpan och jag blev helt livrädd, dels för att smällen var hård och dels för att jag inte hörde någonting och var helt oförberedd. Framför mig åker två killar vidare på moped en bit innan jag fattar vad som hänt. Underbart. Jag blev livrädd men jag var deras kvällsnöje då de saktat in och passade på att tafsa och ha lite roligt. Att jag blev skitskraj vara bara grädden på tårtan. Och jag blev så jävla trött. Detta hade inte hänt en kille som vandrade omkring, kanske hade de jävlats på något annat sätt men de hade inte tafsat - men smällen på rumpan påminde mig bara om att jag är en kropp. Som kvinna är man en vandrande kropp där tafsande är roligt, spexigt eller ett enkelt sätt att jävlas. Jag ville bara klösa mig ur mitt skal och sluta existera som ett kön. Och jag hade absolut ingen lust att att gå till jobbet men vad man vill här i livet är inte alltid vad man får. Jag vill bara vara i fred. Varsomhelst, när jag klär upp mig, när jag går ut, när jag går igenom skogen på kvällen, när jag står på hållplatsen sent, när jag åker nattvagn ensam - jag vill bara ifred. Men 5 gånger av 10 blir det inte så och jag är så innerligt jävla trött på det. Och i slutändan är man alltid en hora för att man säger att man vill vara ifred. Personligen skulle jag vilja tvinga alla antifeminister sitta på spårvagnen mitt i en bunt av fulla idioter, för vadå, det finns inget patriarkat, det finns ingen särbehandling av kvinnor, vi är redan så jävla jämställda vi kan bli - sure thing, men då finns det ju inget skäl till oro heller.