The Rants And Moans Of Negative Nancy

Har skapat stora rubriker och i ärlighetens namn bryr jag mig inte särskilt mycket. Det vore super om tjejen tog tag i att försöka påverka människor angående övergrepp för hon är känd och hon är ambitiös, ingen lyssnar ju på gemene kvinna och gemene feminist. Vi räknas inte. Men DET jag faktiskt bryr mig om är dessa löjliga diskussioner kring om man faktiskt kan blöda av att få två fingrar instoppade i sig. WTF?
Om man blir fasthållen, överraskad och får två fingrar intryckta i sig mot sin vilja - klart fan man kan blöda. Shit, jag kan börja blöda genom att bläddra i en bok (vidriga papperssår). Sedan är jag dock inte förvånad över (men irriterad på) när diskussionen lutar åt "Men hon verkar ju så glad efteråt"(Glad? Hur? När? Var?). När människor som blivit utsatta för olika slags övergrepp inte är sönderslagna och återhämtar sig snabbt beter de sig tvärtemot folks förväntningar för svennebanan-kreti-och-pleti tror inte på någon som inte blöder eller är sjukskriven i två år. Om jag skulle bryta ihop varje gång jag blivit tafsad på eller hamnat i bråk eller blivit hotad eller andra obehagliga situationer skulle jag aldrig komma utanför dörren. Det är antagligen så för rätt många. Det är dock inte att jämföra med ett övergrepp, min poäng är att: ens förmåga att återhämta sig och ta tag i sitt liv efter jobbiga perioder alltid är något som åberopas när folk vill förminska händelse och deras betydelse.
Så, vad hände då?
Oavsett vad som hände är det ingen status i att erkänna sig själv som offer för ett övergrepp, hade Bella lilla velat genomföra en pr-kupp deluxe, som alla beskyller henne för, hade hon väl onekligen valt något annat? Våldtäktsofferstämpeln svämmer fortfarande över av skam.
Sanningshalten i hennes uttalanden ursäktar dock inte folks griseri och idiotiska sandlådediskussioner.

Jag har aldrig förstått varför så många människor omfamnar 'naturligheten'. I synnerhet när man diskuterar jämställdhet och feminism. Det är 'naturligt' för kvinnor att vara mer omvårdande och det är 'naturligt' för män att vara mer tävlingsinriktade. Även om det skulle finnas något i detta påstående (vilket min åsikt är att det inte finns) är det så jävla absurt att ta upp det. Det är inte naturligt för människor att flyga flygplan, använda vaccin, klona fårbebisar eller färga håret med mera. Hela samhället går ut på att vi förbiser våra sk. naturliga begränsningar och trotsar/ förändrar naturen: fan okej, vi har inte vingar, vi bygger ett flygplan istället, moder natur ska inte tro att hon kan lura oss på flygturer där uppe i det blå. Varför blir det då relevant att dela in människor i två grupper och de som inte passar in får skylla sig själva, för det är inte naturligt på det andra sättet!?! Dags för anpassning. Tydligen är kvinnor som inte vill ha barn defekta också. Det känns som ett passande epitet för min del: jag är en defekt kvinna. Jag kan leva jävligt bra med det
"Ledsen jag kan inte anpassa mig, jag är defekt från början så jag tänker göra vad jag vill och känns det jobbigt tänk på att jag inte är någon riktig kvinna så känns det bättre!".

Apropå en jävligt korkad diskussion jag har följt på sistone.

Min nattliga förströelse på jobbet bestod av att plöja igenom (och beundra) "Burlesque And The Art Of The Teese / Fetish And The Art Of The Teese" av Dita von Teese. Otroligt lugnt i övrigt så jag kunde sitta med gott samvete och läsa. Programutbudet på tv var inatt ändå synnerligen magert. Dita pratar om sig själv (och även andra burlesquedansöser) som skapade skönheter och lanserar begreppet: The created beauty. Den skapade skönheten har alltid tilltalat mig mer och antagligen främst av två skäl: den kan förvärvas och den kan kontrolleras. Sedd som varken vacker eller tilltalande i mina unga år samt född med ett stort kontrollbehov är väl naturliga förklaringar till varför den skapade skönheten fascinerar mig. Det roliga i kostymering, maskerad och att spela olika roller har alltid också legat varmt om hjärtat.

Det finns dock två inriktningar av den skapade skönheten, den delen som Dita representerar och sedan den andra formen som är nästintill en parodi på den 'naturliga skönheten' (se Hugh Hefners flickvänner från 90-talet och framåt). The girl next door, den där blonderade solbrända fräscha looken som många verkar vara ute efter. Att fräsch verkar synonymt med fejkat är ganska intressant. Brännan (BUS), läpputtet (Restylane) och den slanka, "naturliga kroppen" (Ästörning/ bantning/ träning etc) som många bloggerskor förespråkar som absolut naturligt fräscht och snyggt är ju nästan alltid fejk. Det handlar istället om ansträngning (som alltid) när det kommer till skönhet (och i synnerhet kvinnlig sådan).



En viktig poäng är även att den skapade skönheten inte försöker vara naturlig, den är ingen illusion där det är svårt att utreda vad som är förstärkt, påmålat eller naturligt. Den är teatralisk och färgstark och spännande. Dita gör heller inga aspirationer på att vara en naturlig skönhet och hon hymlar inte heller om vad som betyder mest i hennes show (kostymerna). Dita själv lockar, förför och fascinerar genom de många fotografierna. Och bokens layout är påkostad och vacker, kan inte riktigt smälta att jag betalade ynka 217 kronor för denna underbara sak. Förutom text är boken sprängfylld med vackra fotografier av Dita och även i viss mån andra burlesquedansare och pinuppor (ex. Mae West, Marilyn Monroe och Betty Grable). Tips om musik, filmer, citat, smink och stil blandas med historiska genomgångar och självbiografiska avsnitt. Stunning.

Men Dita, lovely Dita, du tappade mig på slutet (av fetishdelen) där feminism slank in där det inte hör hemma. Varför ens ta upp det?
Hon skriver att folk brukar fråga henne om det finns något feministiskt i hennes föreställningar och hon gör en kupp (som så många andra) och gör ett försök med en egen (komisk?) definition av det feministiska elementet, som för henne betyder att hon är så feminin som möjligt. Oj, vad jag hatar sådana omformuleringar, ofta i stil med "Alltså, jag är feminist men jag hatar inte män" och "Alltså, jag är feminist men jag rakar mig under armarna" etc där vederbörande finner det nödvändigt att genast skapa en egen definition av feminism som begrepp, något som är förunnat feminister och feminismen som ideologi. Man hör knappast andra politiska inriktningar hastigt förklara sig med panik i blicken: "Alltså, jag är nazist men använder inte kängor." och "Alltså, jag är kommunist men klär inte riktigt i rött så jag undviker det." Dita formulerar även frågor om varför det är mer accepterat att spela rollen som domina än rollen som hjälplös "damsel in distress". Jag har inga problem med Ditas personliga preferenser men tycker att frågan är ganska onödig. Ja, varför associerar inte många en hjälplös uppbunden kvinna med positiva associationer? I wonder why. (Förresten, gud vad jag är trött på kvinnor som omfamnar retro, vintage, rockabilly etc (whatever takes your fancy) och sedan letar efter en "riktig" man och återupplivar gamla utdöda relationsmönster och samhällsnormer.)
Oh hun, det var helt fab boken igenom, varför en sådan tråkig avslutning, why oh why oh why...


Helt otroligt vacker.

Den ensamma fallosen skriven av Anja Hirdman är en sällsynt bra bok. Jag köpte den för uppsatsens skull men den är värd sin vikt i guld. Den tar upp ett fenomen som jag även tagit upp innan: kvinnogrisarna! Female chauvinist pigs: Women and the rise of raunch culture (av Ariel Levy) var boken som jag läste och som uppmärksammade mig på ett fenomen som jag hittills inte satt ord på ordentligt.

Önskan att bli en del av den manliga överordningen (eller gemenskapen) skapar en anpassning till hur man upplever att manlighet manifesteras. Två viktiga saker blir relevanta när man försöker närma sig "manlighet" som begrepp: den manliga blicken och att manlighet först och främst inte är kvinnlighet, dvs. en viktigt utgångspunkten för "mannen" är att han inte är "kvinna". Att betrakta kvinnor och bedöma de är en viktig del av anpassningen, pga. att "mannen" är en betraktare och bedömare medan "kvinnan" poserar och söker bekräftelse - hon vill bli betraktad för hennes värde ligger i mannens bedömning.
Känslomässig distans är ett bevis på att "mannen" inte är kvinna så därför blir det one night stands viktiga. Att titta på porr och gapflabba och kommentera bröst och underliv är viktigt för att bli en av grabbarna. Att ständigt utvärdera kvinnor i omgivningen är viktigt och absolut inte en "naturlig" kvinnlig egenskap när bedömning är "mannens" exklusiva rätt. Män är inte intressanta att titta på och en viktig del av den moderna kvinnans sexualitet blir att uppfatta strippor, porrstjärnor och pornografi som spännande, roligt och intressant.

Boken tar upp massor mer och detta är egentligen en parantes (fast ändå inte) i boken men tankegångarna som Levy väckte med sin bok kom tillbaka. Och man känner sig så jävla snopen (iallafall jag) för man känner igen sig i så mycket. Som om det här med kropparna: om man nu kategoriserar sig som en heterosexuell kvinna, hur kommer det sig manliga kroppar inte är intressanta för fem öre? Varför är kvinnor, kvinnokroppar, bröst etc mycket mer intressanta när den manliga kroppen är den som borde dominera och toppa ens lista?
Ens läggning är ju hetero, dvs. attraherad av det motsatta könet. Om inte alla är bisexuella förstås? (Wishful thinking I think). Det är ju snarare så att vi lär oss att kvinnor är vackra, sexiga och föremål för dyrkan och lust medan männen är ganska osynliga i sammanhanget.
(Nu skulle jag dock kategorisera mig själv som mer flytande än "hetereosexuell" men jag tycker ändå att frågeställningen är relevant ur ett mer allmängiltigt perspektiv).

Böcker som ger en obehagliga insikter är bäst men ack så uttröttande.

Verkar vara en allmänt rådande uppfattning. Bullshit liksom. Hett samtalsämne på jobbet för övrigt och jag blir så trött ju mer man lyssnar på folks historier och argumentation. Kommer själv ihåg när jag gick till frisören och ville kapa av det (hade axellångt). Kvinnan ifråga börjar klippa det men slutar då och då och jag får verkligen betona gång efter gång: jag vill ha det KORTARE!
Frisören flackar nervöst med blicken på min kompis i hopp om gehör och tycker att inte vill väl jag ha det superkort samtidigt som hon hela tiden upprepar att hon inte alls förstår det och aldrig skulle klippa av sitt långa hår. Så jävla löjligt. Jag hade dessutom inte särskilt högkvalitativt hår från första början med tanke på hur sönderblekt det var.
Tackar vet jag den homosexuella frisören med grov brytning som gav mig en tidning i knäet (slapp kallprat yej) och nickade bistert när jag sade 2 cm och med lite taggig lugg. Han fattade precis och inga jävla invändningar. Men kvinnlighet är ju resultatet av rejäla ansträngningar och kort hår tar alltför kort tid att fixa. Det fattar ju vemsomhelst att det inte är ett dugg kvinnligt att bli klar i tid.


Annie Lennox. Inspiration.



Syns väl hur okvinnlig jag känner mig.
(Att man inte fångar killar med kort hår är också en sällsynt korkad rädsla, jag "fångade" M i kort ljusrosa hår (var på väg att bleka från rött till blont). Sjukt fult och skabbigt och oerhört svårt att snärja honom - not.)

Oprah diskuterar Carsons nya program "How to look good naked". En tanke som slår mig är inte att kvinnorna hänger upp sig på vikt, även i den bästa av världar har alla kvinnor (och män?) tänkt negativa tankar kring sin kroppsform och vikt. Men det viktiga blir att vi kvinnor inte bara hänger upp oss på vikt (age old news) utan att vi behöver ett program för att komma till rätta med det. Det säger till mig att vi inte nödvändigtvis uppfostras in i viktnojan utan att vi uppfostras till att inte kunna tycka saker utan att få bekräftelse på att det är rätt. Vi måste höra från främlingar att vi är snygga.

Å andra sidan finns det ingen bättre kur än att bombardera sig själv med "tjock"-propaganda istället för den smalhetsen som förmedlas i tv, tidningar, internet och liksom överallt. Mitt bästa köp är en stor fotobok med erotisk konst genom historien. Kroppar i alla storlekar och former speglar allt från prydhet till det mest obscena (insert your worst hang-up here). För det värsta som jag märker med mig själv är hur jag själv formar mina tankar kring kropp och storlek och sveps med och jag ser mig ändå som en människa med kritiskt öga.



Foto taget av: Jana Hojstricová

Det tar ca en kvart att gå hem från jobbet i rask takt och fem minuter med bussen. Jag brukar nästan alltid promenera både till jobbet och hem för då får jag en halvtimmes rask promenad genomförd och mindre dåligt samvete för att jag inte gick till gymmet (palla gymma och jobba på samma dag). Plus att promenader med musik i öronen är uppfriskande och bla bla bla (palla vänta på bussen på kvällen för att åka två hållplatser).

Hursomhelst, på vägen hem går man genom skogen och allmänt mörka och folktomma områden och varje gång jag går där och låter tankarna flyter utvärderar jag mig själv. Idag hade jag visserligen sminkat mig men var osexigt klädd i pösig tunika, blåjeans, kängor, svarta kofta och svart parkas. Om jag skulle bli våldtagen skulle iallafall ingen kunna beskylla mig för att "vilja något" - det är bara flickor i genomskinliga toppar och stringtrosor som "vill något" och ger mixade signaler. Påbyltade flickor i parkas och kängor är bara intresserade av att gå hem och sova (ensam!). Men sedan tänker jag på alla böcker om sex, fetischer, seriemördare, pornografi och annat allmänt avvikande (och tämligen intressant) som bor i min bokhylla och drar en tyst men djup suck för mig själv. Ungefär fem sekunder senare inser jag att min närvaro vid ställen som FPP och KN antagligen var sista spiken i kistan. Sexfixerad står som stämplat i pannan säger de. Sådana flickor som jag får tydligen inte våldtäktsmän fällda även om de har fula jeans och parkas på sig. Lustiga och irriterande löjliga tankar som fyller skallen på vägen hem sådär.

Köpte Porr, horor och feminister idag av Petra Östergren när jag strosade runt på centralen och väntade på M. Jag har bara läst en fjärdedel än men irriterade mig direkt på när författaren konstaterar att porr är precis som sex utan kamera: det kommer i alla variationer. Visst men ändå inte, kommersiell pornografi är gjord för att säljas, den är gjord för att någon ska titta på den. Det gör en väldigt stor skillnad.
...Får väl ser hur resten av boken artar sig.

Diskussionerna flödade idag när jag och K inmundigade lite god flottig mat och öl. En sak vi tycks ha gemensamt är vår uppgivenhet och till viss del avsmak inför kroglivet. Även om ölen smakade extra gott idag då det var ett tag sedan jag drack någon känner jag mig dock inte riktigt sugen på att festa igen. Problemet med att gå ut är att man som tjej alltid anses tillgänglig. Och sätter man ner foten är man sur, grinig och bitchig. Detta skickar signalen att man inte har rätt till att bestämma över sin kropp och att det är "skoj" att låta folk ta på ens rumpa. Jag är så fruktansvärt trött på det. Att man är jobbig för att man vill vara ifred. Att man är sur för att man inte vill socialisera med kreti och pleti. Att man är en hora och en surfitta för man INTE vill göra något med någon annan.

Ikväll hade jag det dock riktigt roligt. Gott sällskap, intressanta diskussioner, levande ljus, öl och panerad ost med klyftpotats. A good night indeed.

I jämlikhetens namn borde värnplikten göras obligatorisk!
Alltså, jag ser det inte som en feministisk konspiration (vad än en viss herre påstår) att värnplikten bara är obligatorisk för killar när militären inte styrs av/ kontrolleras av ett pack manshatande feminister som tycker om att se småpojkar lida?
Ett par frågor är relevanta för att avfärda den tanken på en konspiration:
1) Hur kom den obligatoriska värnplikten till?
2) Varför exkluderades kvinnor?

Såvida inte dessa feminister inte har en tidsmaskin tillbaka till whatever årtal då den obligatoriska värnplikten instiftades och kvinnor exkluderades på grund av deras svaghet och "uppenbara" plats i hemmet framför spisen så kan vi lätt avfärda konspirationen.

Men för att återgå till dagen: obligatorisk värnplikt för alla?
Jag är dock av åsikten att värnplikten borde vara frivillig för alla. Och så länge feminister inte retroaktivt kan ta hämnd på männen sedan tidernas begynnelse ser jag det som viktigare att försöka få detta till stånd innan vi börjar fixa in tjejerna också så att de får genomlida "den största förändringen i en mans liv".

I övrigt: dags att inkludera Lottorna kanske?
För det är ju bluff och båg att de enda kvinnor som engagerar sig och som kan vara till gagn för Sverige i krig (and so on) är kvinnorna som gör lumpen frivilligt.

Har precis tittat på Extreme - deadskinny celebrities som är en dokumentär om size zero-trenden i Hollywood. Flera personer kommenterar och flera av argumenten och diskussionerna fastnar i huvudet. En av de "stora" frågorna är om fotomodellerna som kändisarna försöker efterlikna är naturligt smala eller har ätstörningar. En av pro-argumenten är (löjligt nog?!) att många av modellerna är unga tjejer som har hög ämnesomsättning och ännu inte blivit gamla eller fått barn. (Dock är detta en dokumentär som är negativ till size zero-idealet).

Är ett jävla skitgöra ibland och tycks reta upp kreti och pleti i högre grad än om jag exempelvis skulle rosta nyfödda kattungar på ett grillgaller ute på vischan, sådär i min ensamhet, sådär härligt njutandes av andras lidande. (Effektfullt äcklande för att påvisa grymt generaliserande poäng - check!)

Idag gjorde jag mig själv en otjänst och tankade ner pdf:n "Mansförtryck och kvinnovälde" med Pär Ström. Enda bra med detta var att den var gratis. Nackdelen är att jag kommer förbruka min värdefulla tid med att sitta och läsa skitsnack. Men duktiga flickor underbygger duktigt sina argument genom att ha koll på och läsa fiendens manifest. (Framtida eventuell sågning och argumentgenomgång kommer publiceras på bloggen). Läste inledningen snabbt och redan den rubriken får mig att haja till: Män - underordnat kön.

Satt och diskuterade på jobbet efter dokumentären/ programmet "Den nakna sanningen" om Victoria Beckham. Vad många som man känner/ känner till som har problem med maten. Antingen för mycket eller för lite. Det är sjukt hur central roll maten spelar i våra liv. Och man kan aldrig bli av med problematiken ("på riktigt") för man måste ju äta. Varje dag. Flera gånger om dagen. 

Sexskandalen är ett faktum och ingen är väl egentligen särskilt förvånad?

En kille startade en konversation i ett forum om varför inga feminister har reagerat på den nya annonsen med David Beckham i - för inga män kan ju faktiskt inte se ut sådär och annonsen objektifierar ju faktiskt män och alla feminister som inte reagerar på den är hycklare. En tjej svarar att hon inte ser något sammanhang med feminismen och trådskaparens agenda då:

Kd-politikern och abortkritikern Lennart Sacredeus vädrar sina åsikter i Aftonbladet. Lennart vill sänka abortgränsen och ser spädbarnsadoptioner som ett alternativ till abort. Lennart tycker att på grund av att så många par är barnlösa i Sverige idag skulle spädbarnsadoptioner vara a win-win-situation. Han fyller även i att mannen(fadern) ska få mer att säga till om. Han diskuterar även vidare att han tycker att det är tråkigt att svenska staten har en negativ inställning till att tonåringar föder barn.

Kom och tänka på den här uppmärksammade våldtäkten av en ung kille som florerade i media för ett tag sedan. Surfade i ett forum och våldtäkt av killar kom upp och då insåg jag precis vad som saknades i den media-bilden av den här våldtäkten. Resonemang kring huruvida killen ville det eller inte eller om tjejerna kanske helt enkelt hade misstolkat dennes signaler. Frågor som vanligtvis brukar komma upp när det kommer till våldtäkt av kvinnor.