The Rants And Moans Of Negative Nancy

Kollega: "Ojdå...en katt låg det visst där..."

"Hm ja den solar sig visst." säger jag och hoppas på det allra bästa.

Kollega: "Näe alltså den hade blivit påkörd..."

Snabbt snabbt snabbt tänker jag att jag har faktiskt pengar att ta den till veterinären och det krävs en otrolig viljestyrka för att jag genast inte ska utropa: men HALLÅ vi måste vända och hjälpa den.

Är den vid liv förtjänar den sjukvård och är den död förtjänar den en begravning men jag vet att det spelar ingen roll vad jag säger för ingen skulle lyssna på mig och vända om.

Under den trekvarten det tar att åka tillbaka till jobbet för middag kan jag inte sluta tänka på katten och främst på att om den är skadad förstår jag inte alls varför människorna i huset inte gått ut för att hjälpa till eller begrava (bilen stod inne, de VAR hemma!). Även om jag vet med mig att en katt, vid liv, skulle hoppa till vid en stor buss som kom förbidundrades och dessutom mindre än en halvmeter ifrån den tillbringar jag större delen av dagen med att försöka övertyga mig själv med den säkert bara vilade sig. 

...Jag önskar jag var dum i huvudet och inte brydde mig. 

Kvällsfikat på jobbet bestod av en klick citronfromage, en klick vaniljglass och en klick upptinade hallon. När vi skulle vispa citronfromagen hittade ingen elvispen (den är tydligen sönder) och jag kaxade mig och sade att jag minsann hade vispat upp fromagen för hand förra gången jag hade gjort citronpaj. Naturligtvis var jag tvungen att göra om samma sak igen bara för att bevisa att det går alldeles utmärkt.

Tyvärr hade jag glömt hur jävla monotont det är samt hur ont man får i handleden. Men det blev supergott när det väl var klart!