The Rants And Moans Of Negative Nancy

Vaknade upp i en tom säng. M hade dragit till skolan för längesedan. True cat som ställer upp med lite gos. Eller så konstaterar han mest att matte luktar gammal öl efter gårdagskvällen.

JAG HATAR MÄNNISKOR, vilka jävla vidriga äckliga sjuka idioter som kan göra så mot en försvarslös katt. Och folk undrar varför jag vägrar låta mina katter gå fritt utomhus.

Upptäckte igår att lillkattan varit och tuggat på snittet på magen. Houdini-katten herself har inte bara lyckats ta sig ur tratten ett antal gånger utan kan även sträcka halsen till size giraff och slicka/ gnaga på slutet av snittet samt använda trattkanten till att klia sig. Tråden har i slutet av snittet börjat kika fram, snittets såryta har vidgats och det har även svullnat upp rejält. Så jag kröp upp ur sängen klockan sju imorse och ringde veterinären som klämde in mig på en tid halv tolv idag (thank god). Jag är medveten om att jag är överdrivet orolig när det kommer till mina katter men det är väldigt lätt att bli det när de envisas med att råka ut för saker och dra på sig sjukdomar och diverse besvär. Kände mig som en yr, svettig och ångestfylld höna igår kväll när jag satt och googlade infektioner relaterade till kastreringar och genomled folks mardrömshistorier om biverkningar, bukbråk och långdragna infektioner. M försökte övertala mig att sluta söka men jag som hellre vet än är ovetande kände mig mer orolig men även lugnare efter ha plöjt otaliga forumstrådar. Jag är oroligare för att jag vet att det kan gå fel utav helvete men är lugnare för att jag vet vad som händer isåfall och hur saker och ting kan utveckla sig. Men det kommer naturligtvis gå bra.

Minstingen i familjen är två år och ett lite rundnätt kissegos som jag hittade utomhus som mager liten kattunge och som är livrädd för veterinären och barn och därför har hennes kastrering dröjt upp ändå tills när kissen skvätte lite i soffan under en löpperiod och sura miner och skrubbande ledde till bokning av tid på en klinik. När jag åkte in med kickan imorse blödde hjärtat konstant, känslan var inte helt olika eventuella reaktioner som skulle komma av att jag stack kniven i henne personligen - och katten stod inte ens på undersökningsbordet och darrade än. När jag hämtade upp gullungen var hon groggy till tusen och virrade runt hela lägenheten i en timma (!), kräktes tre gånger och tycktes söka efter min mellersta kisse, som är utackorderad hos vänner för att kunna ge minstingen en chans att få läka snittet i fred utan bästiskatter som hjälper till att slicka sår som kragar hindrar. Jenna (the cat) verkade dock ovanligt förvirrad över narkosen och bästiskattens frånvaro till den grad att mitt hjärta gav upp helt och hållet och gnagde sig ur bröstkorgen på egen hand. Denna kisse är inte lite speciell när det kommer till att bo i mattes hjärta. Följde henne som en skugga den första stunden runt lägenheten och torkade spyor (endast bestående av galla, visste jag inte bättre skulle jag tro att katten var bakfull) och försökte klappa bort det onda med försiktigt kel. Efter ha somnat båda två i sängen vaknade jag och plötsligt var katten borta men kragen låg kvar i sängen. Jenna brukar normalt inte ha Houdiniliknande förmågor men hade lyckats ta sig ur kragen när matte snarkade som skönast i sängen och gömt sig i en liten låda där hon låg och ägnade buksnittet onödig uppmärksamhet (I don't know for how long). Men efter lite bråkande fick jag på missen kragen igen och nu ligger hon tätt intill mig i soffan och sover en lugn och djup sömn medan en svettig matte ännu inte har haft hjärta att ta en dusch och därmed också lämna lillkattan ensam på soffan.

Flocken råkade ut för öronskabb och som vanligt var Skrutten värst drabbad. Han fick gå med tratt länge och lyckades innan det med att klia upp sår i öronen vilket gjorde att tratten fick stanna på även efter utrensning och behandling hos veterinären. Jag har uppfostrat det lilla monstret och är mest van vid att hantera honom så därför blev det så att jag höll fast honom hos veterinären och har hållit efter och rengjort hans öronen mellan varven. Inte undra på att katten är sur på mig, han är superpurken faktiskt. Men till skillnad från innan, när jag bodde ensam, har han inte slutat sura för det är bara att gå till M för lite kel och uppmärksamhet. Ett superlöjligt problem men nu efter en och en halv vecka känns det jobbigt. Skrutt vill inte ligga hos mig, sover inte i sängen längre, vill inte kela alls förutom med M. And it is breaking my heart. Framstår säkert som skitlöjligt men min kattflock har varit min familj i flera år nu och den betyder mycket för den har jag skapat själv, istället för bara fötts in i. Dessutom har Skrutt bott hos mig sedan han var kattunge, jag har uppfostrat det lilla aset (eller snarare låtit bli att uppfostra honom) - han ska inte sura såhär länge. Surkisse.

På aftonbladet kan man läsa hur polisen hittar en skadad katt vid vägkanten med brutet ben och tar med den till stationen där den får dö för att slutligen dumpas i skogen. De jävla svinen tar den inte till någon veterinär eller kontaktar inte ens ägaren trots att katten är märkt. Som om det inte skulle vara nog så ljuger de sedan för ägaren om att katten är lämnad på tippen när de i själva verket dumpade liket i skogen. Hur kan man vara så jävla omänsklig att man kan befinna sig i närheten av ett litet försvarslöst djur som lider med stora smärtor och bara ignorera det? Bara låta det dö?
Jag vill typ gråta när jag läser artikeln och ser bilden på den döda katten. Jag blir bara så trött, tappar orken och den lilla minimala tron på människosläktet som finns kvar inombords.

Min mellersta lilla tragiska kisse som är sprallig och jobbig som få (förutom de andra två i flocken då) är ursprungligen en hittekatt som dumpades på motorvägen i en påse av någon idiot som kattunge. Naturligtvis balanseras allt djävulskap ut när man vaknar upp i sängen omgiven av kurrande varma pälsbollar.

Men angående hittekatter: den lilla kattungen som jag hittade utomhus i slutet av förra sommaren flyttade ju vidare till K, en vän, och blev döpt till Keiko. Hon och min kisse Skrutten är tvillingsjälar - dvs. de är små pansarvagnar i päls som drar över möbler och skosnören som en skock armerade gräshoppor. Var hursomhelst hemma hos Karin igen och hälsade på den numera tjockare och mer välmående Keiko för en uppdatering (och lite umgänge och kladdkaka):







Hon hade iallafall inte tappat sin lekfullhet, min högerhand såg ut som en upphackad skinkbit när jag väl åkte hem. Det är ganska uppenbart att hon fått hela sin tanduppsättning färdigväxt kompletterad med ett gäng rakbladsvassa klor. Men den som ger sig in i leken får leken tåla.

Två saker slog mig när jag vandrade hemåt imorse, från jobbet, fem över sju efter precis ha missat bussen:

Förutom att göra det själv så har Smådjursakuten reducerat pris på kastrering av han-och honkatter just nu. Upptäckte annonsen för deras kattkampanj i GP igår. Brukar inte göra reklam helt ohämmat för företag men det är en bra kampanj som kanske får folk att kastrera sina katter istället för att låta de springa runt och para sig hejvilt och sedan dumpar kattungarna på något övergivet industriområde.

Det märks att M inte är hemma, för katterna löper mera amok än vanligt. Jag och begreppet kattuppfostran går väl inte helt hand i hand. Fria själar och så vidare. Samt att jag faktiskt inte bryr mig (tills de börjar tugga på sladden till mac:en). M får dock gärna försöka att inpränta lite vett i deras kattskallar, han anser att man(i egenskap av katt) inte ligger på köksbordet när vi äter. Implementeringen av den regeln går dock lite långsamt då jag inte orkar bry mig när han inte är här. So, the cats roam free. Hittade mellersta odågan begravd i kabelhögen runt modemet när jag kom hem:

Göteborgsposten skriver om en som glömde att han bundit fast sin hund i dragkroken när han skrapade rutorna och sedan körde mannen iväg och släpade hunden efter sig en halvmil innan han upptäckte sitt misstag. Javisst att man är tankspridd men i helvete?!

Med många gäster med olika behov delade personalgruppen upp sig igår och jag och en annan vikarie blev kvar. Efter att sagda gäster blivit nattade och köket städad och all tvätt tumlade runt i maskin dukade vi fram kvällsmat och inväntade de andra. Lite ost, digestivekex, te och lite underlig konversation var riktigt gott och underhållande sådär på kvällningen.

Avmaskade katterna idag. Gick bra med de två första men lillkattan blev helt hysterisk. Tog oss två försök innan vi gav upp och då började hon springa runt helt panikslagen i lägenheten. Till slut sjönk hon ihop i en hög och började andas väldigt kraftigt. Mitt hjärta höll på att gå sönder när jag satt brevid henne och strök henne försiktigt över ryggen. Minstingen min var hemlös när jag hittade henne. En benig smutsig kattunge som hoppade rakt in i mitt hjärta. Med tanke på hur extremt skygg hon var i början samt hur panikslagen hon blev (och blir) inför barnaröster och barn så har hon nog inte haft det lätt som liten.

Fick det här samtalet idag: