The Rants And Moans Of Negative Nancy

Minstingen i familjen är två år och ett lite rundnätt kissegos som jag hittade utomhus som mager liten kattunge och som är livrädd för veterinären och barn och därför har hennes kastrering dröjt upp ändå tills när kissen skvätte lite i soffan under en löpperiod och sura miner och skrubbande ledde till bokning av tid på en klinik. När jag åkte in med kickan imorse blödde hjärtat konstant, känslan var inte helt olika eventuella reaktioner som skulle komma av att jag stack kniven i henne personligen - och katten stod inte ens på undersökningsbordet och darrade än. När jag hämtade upp gullungen var hon groggy till tusen och virrade runt hela lägenheten i en timma (!), kräktes tre gånger och tycktes söka efter min mellersta kisse, som är utackorderad hos vänner för att kunna ge minstingen en chans att få läka snittet i fred utan bästiskatter som hjälper till att slicka sår som kragar hindrar. Jenna (the cat) verkade dock ovanligt förvirrad över narkosen och bästiskattens frånvaro till den grad att mitt hjärta gav upp helt och hållet och gnagde sig ur bröstkorgen på egen hand. Denna kisse är inte lite speciell när det kommer till att bo i mattes hjärta. Följde henne som en skugga den första stunden runt lägenheten och torkade spyor (endast bestående av galla, visste jag inte bättre skulle jag tro att katten var bakfull) och försökte klappa bort det onda med försiktigt kel. Efter ha somnat båda två i sängen vaknade jag och plötsligt var katten borta men kragen låg kvar i sängen. Jenna brukar normalt inte ha Houdiniliknande förmågor men hade lyckats ta sig ur kragen när matte snarkade som skönast i sängen och gömt sig i en liten låda där hon låg och ägnade buksnittet onödig uppmärksamhet (I don't know for how long). Men efter lite bråkande fick jag på missen kragen igen och nu ligger hon tätt intill mig i soffan och sover en lugn och djup sömn medan en svettig matte ännu inte har haft hjärta att ta en dusch och därmed också lämna lillkattan ensam på soffan.