The Rants And Moans Of Negative Nancy

Till saker och ting hör att det känns inte som människor som jag värderar högt håller mig i lika hög kurs. Kanske är allting i mitt huvud men inte ens jag kan vara så paranoid.

Exemplet ikväll var droppen som fick bägaren att rinna över (för att använda ett civiliserat uttryck): Jag hade bestämt träff med min vän som har kommit på Sverigebesök och såg verkligen fram emot detta.

När vi pratat i telefon och innan har jag påpekat att jag inte vill umgås i grupp utan att det vore jättekul att träffas på tu man hand. Vi har umgåtts mycket förr i tiden, både hon och jag och hon och jag och hennes syster. Men på sistone, I dont know, allting har bara glidit bort och vi isär. Hon flyttade utomlands - stor orsak. Hon kommer till Sverige sporadiskt - ännu större orsak.

...Men ikväll skulle vi ut och ta en öl och jag gör mig i ordning. Efter jag ätit middag och tittat på tv plockar jag ihop mina saker och ska ta mobil och väska och gå. Men ser då att ett mess har kommit som jag inte har sett - kan vi byta planerat uteställe för att kreti och pleti inte vill gå dit?

...Eh jaha?

Jag är så jävla barnslig I know men känner mig jävligt undanskuffad - för det första för att extravikten ikväll är en människa som hon redan träffat idag, för det andra för att jag trodde att det bara skulle bli vi två och för det tredje för att jag hatar ändringar i sista sekunden när det kommer till planerade saker.

...Så jag sket i det. 

Trots att man inte borde och ska gradera vänskap är det möjligt och görs hela tiden. Ett säkert tecken är tid och avsaknaden av den. Dvs. man ringer och vill träffas och möts inte av svaret: "Jag kan inte riktigt nu men en fika på onsdag fm nästa vecka mellan halv elva och elva?".

...På något vis saknar jag den där närheten när man var små (mindre) - hmm, man bodde hemma iallafall, högstadiet (?) och man kunde springa över till varandra eller bara mötas upp för en enkel promenad och lite kvällssnack. 

Kontentan är väl att en nära vän ger dig delar av sin tid, hur mycket jobb, skola och annat skit som finns iväg. Därmed inte sagt att jag är världens bästaste vän som håller i ur och skur men ibland känns det som om jag inte ringde till människor och försökte hålla kontakten skulle ingen höra av sig till mig. 

Okej, jag erkänner, jag känner mig ensam. Fyra är bortresta över sommaren, en bor utomlands, flera mår dåligt och/ eller har kärleksbekymmer - då skys man som pesten pga att man har pojkvän. Och andra har pojkvänner och då har man aldrig tid tycks det som. Eller så hatar man deras pojkvän och fasas ut ur umgängeskretsen. Och jag har en massa ledig tid att fylla.