Är önskan om barn starkare än kärleken?
Det tycks som så. En grupp artiklar på Aftonbladet tar upp män som vill ha barn och som lever med kvinnor som inte vill det. Många av dessa män beskriver en förtvivlan kring att inte bli biologisk pappa och hur känslorna svalnar ju mer kvinnan säger nej.
Artiklarna tar upp att barn ska vara en kompromiss och ett gemensamt beslut i ett förhållande men att om hon säger nej så är det nej. Mellan raderna ska man tydligen förstå hur synd det är om mannen ifråga. Men jag förstår inte det konstiga i det, alls. Huruvida en kvinna vill föda barn är hennes beslut då det är hennes kropp som kommer bära det. Ledsen liksom, taskigt läge.
Sedan kan jag tycka att de faktiskt får skylla sig själva lite, träffar man någon som inte vill ha barn är risken väldigt liten att denne ändrar sig om beslutet är allvarligt menat. Jag vet inte riktigt om jag tror på en biologisk klocka lika mycket som en social konstruktion av "normalitet" och familjeångest, men när man väl avsagt sig den gröten är det ett beslut för livet. Och jag ser inget konstigt i det.
Kommentarer
Trackback
