The Rants And Moans Of Negative Nancy

Var ett hett samtalsämne idag. Som vanligt, på jobbet, där flera arbetskamrater är gravida och/ eller mammalediga. Vi satt och tittade på unga mödrar som visade en födsel in-depth. I slutet håller de upp moderkakan och fostersäcken och ungefär då kickade mina äckelkänslor in. Jag som är gjord av sten och som kan äta frukost med en bajskorv som ljusstake på julafton blev alltså äcklad av ett tv-program. Hjälpte inte heller att mina kära kollegor förklarade att själv säcken varit fastvuxen inuti en och lämnar ett öppet sår (återigen, INUTI!) som tar ett par veckor att läka och som även, lustigt nog, blöder konstant under denna tiden. Mitt största argument mot egna fortplantning idag var att jag absolut inte kan ta dessa grejer på allvar, tycker förlossningar och allt runtomkring är otroligt äckliga och ser inte skogen för alla träden, dvs. kan inte förlika mig med att det är ett mirakel att få en bebis utan får bara ångest av hela processen och började även asgarva högt när bebisen kom ut med en konformad huvud och började referera till en film jag sett för länge sedan med en familj med sådana huvuden och exklamerade återigen att jag absolut inte vill ha barn och efter att kollegan följt mina reaktioner på bebiskrystandet tror jag att hon var benägen att hålla med. För en gångs skull.

Annars har jag en fruktansvärd huvudvärk.