The Rants And Moans Of Negative Nancy

Insåg igår att mitt Dexter-like-behaviour* på jobbet har gått på tok för långt. Det har gått så långt att jag nu gör det på ren reflex så fort jag går genom dörrarna. Kom till denna insikten igår efter en öppenhjärtig (och vettskrämmande) diskussion på jobbet om när jag skulle få barn (jisses, är du snart 24?!) som följdes av en: "Men själv fick jag barn..."/ dags att dela erfarenheter-diskussion där jag gjorde mitt bästa för att skämta och fortfarande se glad ut trots att hjärtklappningen inombords var så hög att jag trodde att det skulle eka i rummet om jag tog av mig tröjan. Istället för att vara den knepiga feministiska tjejen med för mycket piercingar och svarta kläder har jag tydligen utvecklats till något som still looks the same men som är på väg att växa upp. Uppenbarligen är mitt nyvunna samboskap ett tecken på mognad. Jag måste sluta jobba inom vården - it's turning me into one of them!
... Svensson-livet står högst upp på min aint-gonna-happen-lista direkt efter barnafödande och lobotomi.

Tur att jag ska spackla mig idag och dricka öl med K på Kellys senare. Flottig vegan hamburgare står även det på schemat. Och det känns dags att upprepa the age old kliche: jag känner mig inte som (snart) 24 (insert valfri ålder). Damn.

*See Jeff Lindsay, "Darkly dreaming Dexter"