The Rants And Moans Of Negative Nancy

Karin prackade på mig en LP med denna låten som jag lyssnade sönder innan det var dags att lämna tillbaka den, när vi gick i gymnasiet och jag tyckte att svart kajal som allround-make var en bra idé. K och jag hade en tendens att se ut som vandrande loppmarknader: hon med den med poppiga trashiga versionen med glitter och sin mammas underkjol utanpå medan jag gjorde en mer tantigt svart sammet/ spets med högklackat och på tok för kort kjol (jag var aldrig en bra gothare, jag gillar INTE långa kjolar) och tjock eyeliner som färgade ögonvitorna gråa. Men jag kommer aldrig vilja bli tonåring, även om jag envisas med att lyssna på samma knepiga musik ibland.

Alltså, på något sätt känns det som om de som längtar tillbaka till sin ungdomstid är folk som anammat vuxen-mallen och alla dessa sjuka kriterier man måste uppfylla för att uppfattas som mogen. Att inte göra det är oansvarigt. Well, att göra det bäddar för en jävla medelålderskris.

Uppsats here I come!