The Rants And Moans Of Negative Nancy

Jag har ett ambivalent förhållande till min musiksmak: den är alltid konstant men ändå inte. Dvs. en sak som jag lyssnat på (whatever lifetime) är oftast bra när jag plockar fram skivan efter ett fem år långt uppehåll ofta pga. alla de minnen som jag förknippar med musiken. Men samtidigt finns det en orsak till att skivan har legat undangömd i fem år. Jag är en expert på att lyssna sönder musik. Hursomhelst, Nightwish ett perfekt exempel. Jag hade en period i gymnasiet där jag avgudade dem (även om ingenting slår tvillingarnas besatthet) och it's still good men skivorna har legat på is ett tag. Men när Jennie hörde av sig och informerade mig om att Tarjas soloprojekt skulle spela i Göteborg var jag inte sen att nappa. Divan blev ju sparkad från Nightwish och well, jag måste nog säga att det var Nightwish (resten av bandet alltså) som drog det korta strået. Tarja är och var Nightwish. Damn, still sidetracking.
Konserten var igår på Trädgårn och värd varenda krona. jag brukar inte gilla förband men t.o.m dessa slank ner utan problem. Och Tarja, det är en mäktig känsla att gå på en intim klubbspelning och lyssna på en artist man endast sett på avstånd i stora arenor. Både jag och Jennie nappade tag i hennes händer och hoppade och skrek oss fördärvade som ett par jävla fjortisar. Jag är inte precis känd för att släpa loss på konserter (yeah right, I have pretty shoes liksom) men det händer and it's fucking fun.