divide and conquer.
Min medstudenter deklarerade tydligt på lektionen idag de ickeexisterande skillnaderna mellan kvinnligt och manligt ledarskap och mot slutet när man slappnat av nog för att konstatera att alla inte var totala idioter öppnade den sista gruppen kakhålen och bräkte ur sig lite smörja. Kvinnor kan vara ledare, oh yeah, men tydligen så är maktutövning i form av chefspositioner inte något som ligger i vår natur. Och om vi blir chefer måste vi lägga oss till med en bitchighet som gömmer våra verkliga jag, för ja, sådana positioner är ingenting för oss.
Well, inte för att vara den men this is me, jag fejkar ingenting, jag gömmer mig inte bakom någon mask. Jag gillar att debattera högljutt, tycka mycket och domdera. Och makt, well, härska och söndra, suites me just fine. Betyder detta att jag inte är en 'riktig' kvinna?
Varför dillar folk fortfarande om generaliserande "naturliga" skillnader? Den nya trenden är också ursäkta eventuella undantagsmänniskor. En duktig chef är inte en duktig chef utan hon beter sig som en man och vi låtsas sörja detta, varför kan hon inte "chefa" som en kvinna? För att vara stark, ledande och iskall är manliga egenskaper. Fuck.
Det finns inga undantagsmänniskor, "riktiga" män och "riktiga" kvinnor är bara karikatyrer av verkligheten. Om vissa egenskaper existerar både hos män och kvinnor, hur kommer det sig att vi måste sortera upp de i 'manligt' och 'kvinnligt'?
Polariseringen mellan de två begreppen förutsätter att de står i direkt motsatsförhållande, det finns inget alternativ. Antingen är man kvinna eller så är man man. Och i samma stund som vi väljer att kalla vissa egenskaper kvinnliga säger vi också att dessa inte är önskvärda (eller icke-existerande) hos en man. Att verka utanför ramarna betyder då att man verkar som en anomali, ett undantag, en olycka - that which shouldn't be. Och då sitter vi på pottan och gnäller om att tjejer som har pojkfrisyrer är okvinnliga och killar som gråter är mesar. Och sedan sitter dessa mallar utanpå en hel värld som en jävla tvångströja. Vilken jävla björntjänst.
Well, inte för att vara den men this is me, jag fejkar ingenting, jag gömmer mig inte bakom någon mask. Jag gillar att debattera högljutt, tycka mycket och domdera. Och makt, well, härska och söndra, suites me just fine. Betyder detta att jag inte är en 'riktig' kvinna?
Varför dillar folk fortfarande om generaliserande "naturliga" skillnader? Den nya trenden är också ursäkta eventuella undantagsmänniskor. En duktig chef är inte en duktig chef utan hon beter sig som en man och vi låtsas sörja detta, varför kan hon inte "chefa" som en kvinna? För att vara stark, ledande och iskall är manliga egenskaper. Fuck.
Det finns inga undantagsmänniskor, "riktiga" män och "riktiga" kvinnor är bara karikatyrer av verkligheten. Om vissa egenskaper existerar både hos män och kvinnor, hur kommer det sig att vi måste sortera upp de i 'manligt' och 'kvinnligt'?
Polariseringen mellan de två begreppen förutsätter att de står i direkt motsatsförhållande, det finns inget alternativ. Antingen är man kvinna eller så är man man. Och i samma stund som vi väljer att kalla vissa egenskaper kvinnliga säger vi också att dessa inte är önskvärda (eller icke-existerande) hos en man. Att verka utanför ramarna betyder då att man verkar som en anomali, ett undantag, en olycka - that which shouldn't be. Och då sitter vi på pottan och gnäller om att tjejer som har pojkfrisyrer är okvinnliga och killar som gråter är mesar. Och sedan sitter dessa mallar utanpå en hel värld som en jävla tvångströja. Vilken jävla björntjänst.
Kommentarer
Trackback
