Den där sk. offermentaliteten
Tanja Suihinina sätter pricken över i:et:
"Det påminner mig om en grej jag tänkte blogga om nångång, kan ta det nu. Alla människor som är "mot feminism för jämställdhet", ni vet vilken typ jag menar, som hävdar att allt prat om strukturer och att kvinnor är förtryckta och har sämre förutsättningar gör kvinnor handlingsförlamade. Hur drar man den slutsatsen? Det är förstås ett sätt att se det, men insikter om strukturer kan också få en att kämpa. Jag blir själv inte så passiv som förbannad, för jag vet att det är inte mig det är fel på. Vad är det för jäkla människosyn man har om man tror att insikt om förtryck automatiskt leder till passivisering?"
Så jävla underbart formulerat och jag önskar att jag hade kommit på det själv. Antifeminister drar ALLTID till med att feminismen är ute efter att offermåla kvinnor och gör dem världens största björntjänst. Det här med offer alltså, att bli utsatt för något (exempelvis ett brott eller en riktigt sadistiskt frisör) är inte jämförbart med diskutera det patriarkala samhällets förutsättningar och villkor. Snarare tvärtom, insikt om samhällets regler är att avslöja en spelplan som man kan anpassa sig efter (eller försöka ändra på spelets regler) istället för att anta att det måste vara individen det är fel på. Genom att blunda för samhällsstruktur och normer som styr framgångar hamnar alltid skulden hos dig, du och ditt - alltid och för evigt. Det om något är väl att göra någon världens jävla björntjänst.
Jag tycker snarare alla dessa antifeminister framstår som ett gäng gnälliga barnrumpor som blivit tvingade att bjuda alla barnen i klassen till sitt födelsedagskalas och surar för att de får mindre tårta. Jag vet att solidaritet är fruktansvärt otrendigt (mer än fotriktiga skor och pottfrisyrer) men fan, det är sjukt löjligt att folk lallar omkring i sina små världar när de har mammor, döttrar, flickvänner, tjejkompisar och kvinnliga arbetskamrater som vandrar omkring i gyttret varje dag. Alla kan ju rimligtvis inte vara förljugna feministfittor som hatar män? Damn, then it's just me.
"Det påminner mig om en grej jag tänkte blogga om nångång, kan ta det nu. Alla människor som är "mot feminism för jämställdhet", ni vet vilken typ jag menar, som hävdar att allt prat om strukturer och att kvinnor är förtryckta och har sämre förutsättningar gör kvinnor handlingsförlamade. Hur drar man den slutsatsen? Det är förstås ett sätt att se det, men insikter om strukturer kan också få en att kämpa. Jag blir själv inte så passiv som förbannad, för jag vet att det är inte mig det är fel på. Vad är det för jäkla människosyn man har om man tror att insikt om förtryck automatiskt leder till passivisering?"
Så jävla underbart formulerat och jag önskar att jag hade kommit på det själv. Antifeminister drar ALLTID till med att feminismen är ute efter att offermåla kvinnor och gör dem världens största björntjänst. Det här med offer alltså, att bli utsatt för något (exempelvis ett brott eller en riktigt sadistiskt frisör) är inte jämförbart med diskutera det patriarkala samhällets förutsättningar och villkor. Snarare tvärtom, insikt om samhällets regler är att avslöja en spelplan som man kan anpassa sig efter (eller försöka ändra på spelets regler) istället för att anta att det måste vara individen det är fel på. Genom att blunda för samhällsstruktur och normer som styr framgångar hamnar alltid skulden hos dig, du och ditt - alltid och för evigt. Det om något är väl att göra någon världens jävla björntjänst.
Jag tycker snarare alla dessa antifeminister framstår som ett gäng gnälliga barnrumpor som blivit tvingade att bjuda alla barnen i klassen till sitt födelsedagskalas och surar för att de får mindre tårta. Jag vet att solidaritet är fruktansvärt otrendigt (mer än fotriktiga skor och pottfrisyrer) men fan, det är sjukt löjligt att folk lallar omkring i sina små världar när de har mammor, döttrar, flickvänner, tjejkompisar och kvinnliga arbetskamrater som vandrar omkring i gyttret varje dag. Alla kan ju rimligtvis inte vara förljugna feministfittor som hatar män? Damn, then it's just me.
Kommentarer
Trackback
