The Rants And Moans Of Negative Nancy

Jo, man pysslar lite! Billigt och roligt:

Dagen började med något så charmigt som grupphandledning där jag var försenad och hade missuppfattat vem jag skulle opponera på. Det satte ribban för dagen och följdes av att jag fick kritik för språket i mitt utkast. Som är ett utkast, som fortfarande är grovt och under bearbetning då kontakten med deltagare och inläsning på forskning tar all min tid. Dessutom, jag kan skriva, jävligt bra till och med. Jag är ordfascist uber alles och har tillräckligt med svenskakurser i bagaget för att vara en irriterande ordmärkare. 

Tror att mina ögon började skjuta blixtar när personen i fråga tar upp saker (som är uppenbara slarvfel/ skrivfel som man fixar under korrekturen):

"Här har du glömt ett m, för det ska vara dem inte de. Och här har du glömt ett 'att'. Och du har för långa meningar...Jättesvårt att läsa!" (Bröööööööööööööl).

Tycker ju inte att personer som överanvänder "Jo" i sin uppsats har rätt att peka finger åt mig. 

Ska med Martina och pierca mig i januari. Står och väljer (som vanligt) mellan ett par alternativ. Ett är septum (faktiskt). M är inte vidare förtjust i tanken men sådant har aldrig hindrat mig. Har ju en del gamla piercingsmycken liggandes så jag testade:

I dont know alltså, men lite charmigt är det. En stor del av förtjusningen ligger i att det är superduper enkelt att köpa ett smycke som man kan "flippa" upp i näsan så piercingen inte syns = inga jobbiga diskussioner med farmor och farfar. Jag har dessutom alltid gillat septum, det kan vara skitsnyggt.

Btw, dagens roligaste: Mellankatten slog huvudet i mitt vardagsrumsbord, som har en glasskiva i mitten, han försökte komma åt en sladd som låg ovanpå bordet. Skitroligt, i synnerhet när han inte verkade fatta vad som var problemet och stirrade perplext upp på glasskivan. 

På måndag har jag mini-opponering med min handledningsgrupp och gud vad jag önskar att jag hade sagt nej. För min TF-del driver mig till galenskap. It's just to much. Så istället för att engagera mig har jag suttit halva morgonen och proppat i mig pepparkakor och gosat med katterna i soffan. Nancy, oseriös är ditt mellannamn.

"Hardly wait" - Juliette Lewis

"You oughta know" - Alanis Morisette

"What you waiting for" - Gwen Stefani

"Followed the waves"  - Melissa auf der Mauer

"You spin me around" - Gemini Five

"Jolene" - Queen Adreena

"Losing the game" - Crucified Barbara

"Lil-boots" - Pet

"Duality" - Slipknot

"Northern Star" - Hole

Idag var det dags för att spiral att gå bye-bye. Ångesten började byggas upp inombords redan i måndags och trapporna upp till mottagningen imorse gick lååångsamt. Men här gott folk, is the silverlining: sicken skön barnmorska jag fick. Jag kunde inte ha önskat bättre. Kände mig som en höna på väg att nackas när jag satt i vänterummet och hon tittade allt lite bekymrat på mig när jag låg i gynstolen och mina ben darrade av lika mycket delar rädsla som kyla.

Hon förklarade allting hon gjorde, hon var klar och rak och frågade mig om allting och det som kändes mest värt av allting är att hon förklarade för mig att de som satte in spiralen gått fel tillväga när de gav mig en ipren fem minuter innan de försökte öppna upp min livmodershals och sticka in spiralen. Hon menade på att standard är att ge tre ipren en timma innan själva insättningen. Det kändes bra att kunna röna ut att de idioterna som jag tyckte var ena riktiga kötthuvuden faktiskt var ett par jävla idioter. Och kanske kan jag skaffa en spiral i framtiden utan att behöva oroa mig. Just nu är jag bara glad att vara "fri".

Idag:

- Hallå?

- Hej, jag ringer från Comhem.

- Ja, hej...

- Jag söker *****.

- Ja, det är jag.

- Jaha, vad rooooligt och hur mår du idag?

- ...

*klick*

Jag tittar på Dexter, jag har uppenbarligen bättre saker för mig.

Såg på Dexter igår kväll på tv6. Var det bara jag som blev besviken på att han dödade Rudy?!

... I do not like this twist.

Förhållande börjar med någon nykär symbios då lusten övervinner olikheter. Varför vara viljestark när man kan vara tillfredsställd?

Jag är ingen fysisk person i den mening att jag har en väldigt strikt comfortzone som ingen tillåts tillträda förutom en eventuell partner samt även J. (Hur hon lyckades nästla sig in vette sjutton men hon är också den enda som fortfarande lyckats ordentligt). Å andra sidan ser jag inte detta som en dålig egenskap, jag är en jävligt bra vän, man behöver inte kramas och pussas 24/7 för att vara riktigt bra på vänskap.

Men, med föregående exempel i huvudet har jag även en mental comfortzone. Mitt liv är uppbyggt i flera stadier och utlevs/ delas med bekanta, vänner, partner och familj. Olika personer med olika stort tillträde till ens person. Vanligtvis brukar listan ligga i ovanstående ordning där familj kan tolkas som primärt syster, inte pappa och där förstaplatsen kan växla mellan familj och partner. Pappa är pappa men jag delar mer med min syster än honom. Ovanför familj har vi även en liten snutt där jag håller mig alldeles för mig själv. Den delen brukar ställa till med problem.

I början av en relation har man viss dispans till att bete sig som idioter som tillbringar alldeles för mycket tid med varandra. Yeah, till viss del kan till och med jag falla för detta men sedan vaknar monstret. Jag vill vara själv eller vill göra saker själv eller med andra personer. Man har ett behov av ensamhet och andra aktiviteter. Vanligtvis brukar detta behovet alltid vakna till liv av att jag blir uttråkad av min partner som oundvikligen puttas ner från listan. Vi har sagt allt som går att säga till varandra och tittat på för många filmer och ätit för mycket chips för att filmkvällar ens ska komma på fråga. Och min vilja till andra saker brukar tolkas negativt och vändas emot mig. Krav brukar även komma fram. 

Jobbiga, själadödande krav som "normala" flickvänner ställer upp på. (NEJ inget kinky). Utan plötsligt är det inte okej för mig längre att vägra parmiddagar med kreti och pleti som min partner känner (I HATE them) eller att gå ut med mina tjejkompisar eller åka på festival med bara vänner (jag har lärt mig the hard way att det är totalt värdelöst att åka med partner på festival) med mera. 

Och rastlösheten blandas med irritation som växer och bråk efter bråk gör inträde. Det är dock ganska vanligt har jag en känsla av. Och jag blev påmind om detta när jag slog på en låt jag inte hört på ett tag: "Baby hates me" - Danko Jones. Och min poäng med detta raljerande inlägg är att jag börjar tvivla på dess oundviklighet: jag känner mig friare med M än vad jag någonsin gjort tidigare. Och känslan verkar inte försvinna.

Danko Jones - "Baby hates me"

...So f'cking bored. Jag hatar att vara sjuk.

 Värmeelementet (aka the cat) och jag begravd i filtar i soffan med älskling (macbooken). So stuck in Atlantis.

Gårdagen var riktigt vidrig. Var tvungen att inhalera mycket Bricanyl för att kunna andas samtidigt som Pulmicorten gjorde sitt jobb och försökte hålla inflammationen i luftören i schakt, vilket  innebär att jag hostade upp slem, mycket och ofta. Slem, som var hårt och flerfärgat i mörka nyanser. Det rosslade i hela bröstet när jag hostade och huvudvärken kom smygande tillsammans med svårigheter att slappna av och sova (biverkningar av Bricanylen). Så, yeah, gårdagen var riktigt vidrig. 

Stress utlöser min astma. Det vill säga, känner jag mig stressad blir andningen tyngre och jobbigare men detta kan naturligtvis åtgärdas med medicin. Medicinen brukar dock inte fungera till 100 % när jag är sjuk och rimligtvis har mycket slem i lungorna och egentligen behöver att medicinen ska fungera bra. Denna tanke finns naturligtvis bak i huvudet extra mycket när jag väl är sjuk. När man dessutom inte är ensam och pratar med någon eller ligger nära någon så andas man mer och inte lika avslappnat som om man är tyst och ensam. Vilket innebär att sällskap när man är sjuk är stressande på grund att det sociala innebär att man kommer behöva andas bättre än vad man kan men att medicinen inte kan hjälpa fullt ut om det blir jobbigt. Vilket man i sin tur stressar upp sig kring. Vilket gör att man mår sämre. 

... Var nog ganska påfrestande igår, M verkade dock överleva. 

Vaknade för övrigt imorse med mer energi och har kunnat äta ordentligt och andas okej. And all is well.

Papper som man ska torka sig mellan benen är alltså inte mjuka nog att att snyta sig i på en regelbunden basis. Intressant.

Alltså jag är ett fan av att riktiga kvinnokroppar rent generellt även om jag inte är ett superstort fan av graviditeter och bebisar. Om folk hade brytt sig om att gå in på sidan och kolla runt ordentligt (!) hade man sett flera kvinnor som berättar sina historier och visar upp sina kroppar som finns i flera storleker och former, med bristningar och utan, med lös hud och stenhårda magmuskler, i strl 50 och strl 36. Variation, good folks är vad det handlar om. 

Det är det som är problemet med hur idealen florerar i det offentliga rummet idag. Att perfektion hålls upp som norm och att "vacker" och "skönhet" stöps i samma form. Och då alla förväntas att lägga ner allt arbete som det krävs för att bli vacker då man inte vunnit det genetiska lotteriets toppvinst är det inte konstigt att stress och utbrändhet är folksjukdomar.

Även om jag inte kan relatera till barnafödandet och identiteten "mamma" som tycks vara fastetsad i dessa kvinnors hjärtan så förstår jag grundarens idé. För alla feta kvinnor är inte avundsjuka på folk som är smala. Och alla gravida kvinnor är inte feta och tjocka. Och alla kvinnors kroppar förtjänar en chans till att bli kallade vackra och accepterade istället för att skämmas och gömma sig.

Jag är ingen positiv människa. Det är bara ingen kul ploj att kalla min blogg negative nancy. En klasskamrat började kalla mig det halvt om halvt på skoj förra våren. Mitt i prick om jag får säga det själv. Och lets face it, det finns tusen orsaker till att vara gnällig. Men det är skillnad på negativ och negativ. Och linjen mellan realistisk och negativ är hårfin. 

För det finns mycket i världen som man kan oroa sig över och gnälla om: sin vardagsekonomi, Sveriges ekonomi, Reinfeldt, EU, USA, Bush, kriget i Irak, jämställdhet, rasism, ungdomsvåld, ficktjuvar, bilolyckor, rånare, fulla människor, influensa, vinterkräksjukan, arbetslösheten, tentor, uppsatser, Västtrafik, pendeltåg, matpriser, inflation, kursböcker, lärare, professorer, examinationer, snö, slask, regn... Listan är oändligt långt. Och tar man i beaktande alla vidrigheter som folk begår mot varandra, är jag då realistisk eller negativ om jag förväntar mig att detta beteende replikeras och att jag inte blir förvånad?!

Därmed inte sagt att jag inte kan vara lycklig. Det handlar om balans och harmoni - att bejaka alla sina sidor och inte lura sig själv. En bra bok gör mig glad - att jag har så lite tid numera till att läsa skönlitteratur gör mig irriterad. Att saker ger mig glädje och att jag bejakar den känslan är lika viktigt som att saker gör mig arg och att jag bejakar den känslan. Jag är en stark individ, i det långa loppet finns det ingenting som jag inte kan klara av även om jag kortsiktigt tappar hoppet i svaga stunder. Men i slutändan överlever jag vadsomhelst. Jag är uppfostrad till att vara en självständig individ. (Vad än farsan gjorde fel så gjorde han iallafall någonting rätt).

Sarkasm, ironi och bitheri-bitchera slår solstrålande närsomhelst. Och gnälla kan göra en lycklig: igår kväll satt jag, Per, Anette, Micke på Kellys i flera timmar och drack öl,  gnällde, var ironiska och allmänt verbalt misshandlade varandra och det var en fruktansvärt rolig kväll. Hade den blivit bättre eller sämre om vi hade pratat om fluffiga moln, bebisar och våra innersta livskänslor och övertolkat varje stavelse som någon yttrande för att nå in till kärnan av varje uttalande? 

... Behöver jag ens ta diskussionen om hur negativa känslor och destruktiva liv föder kreativitet?  

Hälften av alla stora författare var ensamma tragiska alkoholiserade människor som skrev stora romaner som folk läser över hela världen än idag. Andra hälften var bara en aningens galna. Strindberg skrev dikter tillägnat absint, Sabbath skrev låtar om the sweet leaf och Poe dog olycklig sörjandes en tonårsfru som han förlorade i tuberkulos. Missbruk, sorg och ångest.  

Att försöka vara positiv hela tiden är ingen bot för kreti och pleti när man mår dåligt och jag ogillar starkt att det uppfattas som någon allmängiltig väg till lycka: "Gaska upp dig för fan!".  Lite bitterhet är bra för själen. (... my soul anyways).

... And yeah, only stupid people are happy all the time.