The Rants And Moans Of Negative Nancy

Jag har ett ambivalent förhållande till min musiksmak: den är alltid konstant men ändå inte. Dvs. en sak som jag lyssnat på (whatever lifetime) är oftast bra när jag plockar fram skivan efter ett fem år långt uppehåll ofta pga. alla de minnen som jag förknippar med musiken. Men samtidigt finns det en orsak till att skivan har legat undangömd i fem år. Jag är en expert på att lyssna sönder musik. Hursomhelst, Nightwish ett perfekt exempel. Jag hade en period i gymnasiet där jag avgudade dem (även om ingenting slår tvillingarnas besatthet) och it's still good men skivorna har legat på is ett tag. Men när Jennie hörde av sig och informerade mig om att Tarjas soloprojekt skulle spela i Göteborg var jag inte sen att nappa. Divan blev ju sparkad från Nightwish och well, jag måste nog säga att det var Nightwish (resten av bandet alltså) som drog det korta strået. Tarja är och var Nightwish. Damn, still sidetracking.
Konserten var igår på Trädgårn och värd varenda krona. jag brukar inte gilla förband men t.o.m dessa slank ner utan problem. Och Tarja, det är en mäktig känsla att gå på en intim klubbspelning och lyssna på en artist man endast sett på avstånd i stora arenor. Både jag och Jennie nappade tag i hennes händer och hoppade och skrek oss fördärvade som ett par jävla fjortisar. Jag är inte precis känd för att släpa loss på konserter (yeah right, I have pretty shoes liksom) men det händer and it's fucking fun.

Jag vaknade genomsvett av att katten slickade mig på knäna. Inte världens bästa sätt att vakna mind you. Alltså, kissen har tratt igen och förra gången uppvisade han tendenser som klargjorde att han inte är så dum som han ser ut (smakfråga). Med tratt kan inte katten tvätta sig längre. Katten brukar, som katter i allmänhet, slicka tassen blöt som han sedan gnider mot ansiktet för att putsa sig själv. Hans plan numera är att tvätta olika vitala delar av mig och M för att sedan gnidtvätta sig mot dem. Påhittigt javisst, äckligt oh yes - men jävligt smart. (for a cat)

Hemmasittande idag med, jag vet inte om jag pallar det, inte för att jag har någon energi till något (jag hatar att vara sjuk när jag är såpass social och pepp som jag är nu). Damn. Lurar dessutom mig själv att jag är "frisk" så fort härliga Ipren cirkulerar i kroppen och så fort de slutar verka faller korthuset ihop med ett brak: SJUK!

Sitter och plöjer tidningar och bloggar för att ha något att göra. Hittade en skrattretande artikel om att man inte ska få ha "barnförbud" (enligt en debattör) för det är diskriminering. Tydligen finns det en del hotell och restauranger som förbjuder barn. Alltså, ska man argumentera för barnförbud blir det bara fel - ingen ska egentligen diskrimineras, oavsett ålder (så långt har debattören en poäng). Men det blir bara fel när han 1) påstår att alla som inte klarar av att vara runt barn behöver psykhjälp och 2) medger att barn kan vara elaka men sedan ägnar resten av krönikan att hylla de små busfröna.

Okej: 1) Det handlar inte om att man inte orkar vara omkring barn punkt. Utan det handlar om att "alla" jävla ungar är monster och skriker, är allmänt odrägliga och totalt okontrollbara. När jag måste sitta och lyssna på en unge skrika hela vägen hem på spårvagnen vill jag bara klösa bort mina öron. Eller när jag ser hur ungarna springer efter katterna i området och allmänt plågar dem vill jag skjuta dem. Det är DET det handlar om - att föräldrarna inte har pli på ungarna. Med pli menar jag naturligtvis inte att alla ska sitta tysta som små ljus men lite hyfs kan man väl ändå begära?!

2) Ledsen, men där försvann credet. Barn är fruktansvärda, de kan t.o.m begå bestialiska mord (se exempelvis Mary Bell). Vill debattören att att barn inte ska särbehandlas och diskrimineras låter knappast hyllningskrönikor särskilt bra. Barn som grupp har inga fantastiska egenskaper som vi andra bittra människor är blinda för och som bara föräldrarna ser. Föräldrar i övrigt som knappast ser objektivt på sina små telningar.


Personligen älskar jag barnförbud - inte för att jag sett det någonstans däremot. Men detta är en bekvämlighetsfråga. Principiellt är jag emot all sorts diskriminering. Vad jag egentligen skulle velat läsa är: ja, barn är för jävliga men det ger oss ändå inte rätten att diskriminera dem som grupp. Vad som däremot inte är okej är när folk inte uppför sig, oavsett ålder och fler föräldrar borde fatta detta och hålla efter sina ungar. Poängen är ju att samhället kommer med dessa "nödlösningar" pga. att föräldrar inte kan hantera sina barn och därmed överlåter ansvaret för kontroll på andra. Over and out.

Hjälpte J och flytta igår (gick hur smidigt som helst) - enda felet i planen var att först hjälpa till med flytten och sedan spurta iväg till jobbet och jobba i sju timmar med en helt ny gäst. Not a good idea. Hursomhelst, flyttpraxis är ju att bjuda sina vänner på mat som tack för allt kånkande, pustande och bärande. Vissa uttalade en önskan om att äta sushi och jag hakade på (har aldrig ätit sushi) och det finns ju vegetarisk så why not?
Jag ska väl egentligen inte säga att jag inte förstår hypen med sushi när den vegetariska såg ganska annorlunda ut än den med fisk, men well, alltså, jag har inga direkt planer på att någonsin äta det igen (nicely put) men det var kul att testa. Kan stryka det från gotta-do-before-I-die-list. (And yes, jag åt den med gaffel. Hädelse? Indeed.)

Att jag aldrig lär mig (never ever ever). Efter en jobbig och stressig period blir jag alltid sjuk. När jag slappnar av tycks det vara fritt fram för bakterier att erövra mitt inre och (naturligtvis) vaknade jag idag med grymt halsont och ett mosigt huvud. Jag har precis förlikat mig med att jag har sommarlov and then this happens. Men det är faktiskt lite fusk, för jag har en sak kvar i skolan (inte förrän den fjärde juni dock) samt att jag ska jobba på torsdag. Jag har alltså varken lust eller tid med att vara sjuk.

Frukost:
1 alvedon
1 isglass
Oändliga koppar te med honung

Gjorde det stora misstaget och engagerade mig i en forumsdiskussion igår som blev lång och utdragen. Den handlade för övrigt huruvida det är "rätt" att gömda flyktingar ska få fri vård eller, hot topic of the week. Jag blir så trött bara av att tänka på det och jag är väldigt trött på ämnet överhuvudtaget: hur mycket de "stackars" skattebetalarna betalar för allt som de hemska invandrarna orsakar, ja ojojoj, gud vad våra pengar lider. För det är ju verkligen folk av andra härkomster än den svenska som är roten till alla problem i det svenska problemet. (obs! ironi). Men någonting som jag tycker är jävligt relevant efter alliansens inträde och som jag inte förstår att folk inte reagerar på och gnäller om: det är alltså inte rätt att ge läkarvård till sjuka människor som gömmer sig i landet, för oj oj oj stackars skattebetalare men vi har ingen emot att vår skatt går till att subventionera Reinfeldt & co:s hushållsnära tjänster?
Å ena sidan: hjälpa människor - å andra sidan: betala överklassens städerskor... VARFÖR ÄR DET INGEN SOM GNÄLLER HUR HEMSKT DET ÄR ATT STÖRRE DELEN AV SKATTEBETALARNA FÅR STÄDA UPP SIN EGEN SKIT OCH VARA MED OCH BETALA FÖR ATT ANDRA SKA SLIPPA DET? VA VA VA?

För att citera min far: folk är ena jävla kötthuvuden.

Mitt humör har varit så högt hela dagen att det mer eller mindre svajat och inte ens att jobba kunde sänka det, trots att vi var en man kort och MASSOR att göra. Väl hemma hittade jag även ett billigt erbjudande på hårprodukter online för mig och M. Som avslutning sitter jag och suktar på B&J:s amerikanska hemsida. (Till mitt försvar älskade jag de innan det blev bloggtrendigt). Jag gick från Rocky Road till Häägendaz till B&J. I want my ice-cream complicated och fylld med massor av smaker. To the point: Varför bor jag i fattiga Sverige som bara köpt in de tråkigaste av deras smakutbud?
Look at these beauties:


Peppermint Ice Cream with Oxford Creme Cookies


Vanilla Ice Cream with Fudge Covered Waffle Cone Pieces & a Caramel Swirl


Peanut Butter Ice Cream with Peanut Butter Cups


Brownie Batter Ice Cream with a Rich Brownie Batter Swirl


En arbetskamrat ska spendera två månader i USA och vi pratade ganska mycket snabbmat idag, vilket är the number one task om jag någonsin satt min fot på amerikansk mark: att snaska mig igenom hela deras snabbmatskultur. Yum yum YUM.

Är vidriga människor. Egentligen är ju forum värsta stället att upprätthålla sig på internet för det finns alltid tusen idioter som ska diskutera saker som de inte känner till. Men favorit är när man åberopar fakta och forskning, de relaterar det till sina känslor och när man frågar efter källor flippar de och/ eller påbörjar med personliga påhopp. Suveränt. Ett alternativ är också när de börjar dissa en utifrån parollen att allt man läser i en bok inte är sant. Jag vill visserligen inte göra anspråket på att böcker (generellt) förmedlar total sanning, men vad är mest tillförlitlig, en människa med känslomässiga resonemang eller en bok inom ämnet?
Näe just det.
Därmed inte sagt att känslor och åsikter är viktiga delar i en diskussion, det är de förvisso men saker i sti med: "Jag vet att det kommer mycket mer invandrare till Sverige än vad som redovisas i statistiken för kolla bara hur många man ser när man går ut på gatan." är ju i princip löjeväckande. Indeed. Och försöker man diskutera olika politiska åtgärder eller metoder så möts man gärna av: "Men det där skulle aldrig fungera för mig". Okej, men är du representant för resten av befolkningen? "Men det låter helt orimligt...". Jaha, skriv gärna varför. "Men det skulle ju aldrig fungera för mig." Härligt.


En liten parallell på väg till köket för att inmundiga lite frukost/ lunch.




EDIT: jag blir uppsläppt på fredag!!! handledaren släpper upp mig med förbehåll om att uppsatsen inte fått någon sluthandledning och att den kan bli underkänd (inte hennes ansvar då, utan mitt) men att hon inte tror den kommer bli det. Me so happy!

Skoltrött är bara förnamnet. Jag vill vara ledig nu. Inte för att mitt sommarjobb är likställt med ledighet, men det krävs iallafall betydligt mindre hjärnaktivitet för att utföra det än att skriva uppsats. Uppsatsen är nästan klar (98 %) och ska mailas in till läraren ikväll. Jag vet inte vad jag gör om hon nekar mig ändå, eller det är inte sant - jag vet vad jag gör, jag dyker upp på fredag med den färdiga uppsatsen och är jobbig och obehaglig tills jag får lämna in den. Oerhört sofistikerad plan.

Läste en skrattretande diskussion idag i ett forum om hur en människa försvarade sitt val att äta kött och att detta inte innebär att denne är för djurplågeri. Fair game, bara för att man tuggar på fläskkotletter innebär det inte att man vill sparka på grisar. Men poängen som många missar är att när man köper kött stödjer köttindustrin ekonomiskt och bidrar till dess fortlevnad. Dont fix it if it aint broken och de lär väl knappast förbättra sina metoder eller avvecklas då folk fortfande köper deras produkter?

If you're not a part of the solution, you're part of the problem.

Personligen tycker jag det största problemet idag är folks jakt efter "obsolvement", att någon bekräftar att de inte behöver ta ansvar för konsekvenserna av sitt handlade. Varför inte ta ansvar och se lite längre än näsan räcker? Eller åtminstone stå för sina handlingar och livsstilsval?
Vi lever ju ändå i en egocentrerad och individualiserad samtid, vad är problemet? Har folk ett samvete fortfarande? Jag trodde att det hade avvecklats.

Bebisen är skickad till Helena med smärre imperfektioner, ännu har den inte mognat helt klart. Jag behöver dock sömn och socialisation med M för det känns som om en propp har gått i skallen. Helgen har varit minst sagt vidrig: nästan ingen sömn mellan fredag och lördag, börja jobbet klockan sju på lördag, jobba hela dagen (till fem), in och möta M för att vinka in babydoll i mål på Göteborgsvarvet, möta P&A, picknicka allihop (som blev kort pga det kalla vädret) och sedan hem, ångest ångest ångest, kollapsade i sängen, söndag: ångest och skrivande hela dagen med korta matpauser ---> NU= utbränd för stunden. Me in need of good sleep.



Stolt J efter slutfört lopp.


Gladtrött på jobbet med tuggummi i mungipan.




EDIT: GBGvarvet, J, P&A och vår miserabla picknick var naturligtvis höjdpunkterna i helgen, resten var skit. Jag skyller på min förbaskade handledare och min otroliga förmåga att noja.

En arbetskamrat gjorde en träffande beskrivning igår sju på morgonen under personalfrukosten:
"Man vill ju inte att vemsomhelst ska ta hand om ens barn, eller hur?!"
Skeden med gröt stannade halvvägs till min mun och jag tittade förvånat på honom. Diskussionen innan denna repliken hade innehållit klassiska klasskamratsbashing och klagomål om uppsatsarbete som vi båda håller på med.
"Vad menar du?" frågade jag och trodde att den tidiga morgonen hade fått honom att tappa tråden.
"Jamen varför jag ville arbeta ensam trots att man egentligen ska vara två på denna. Vemsomhelst skulle ju inte få ansvaret för ens barn och min uppsats är mitt barn, fattar du?" log han och jag kände i precis det ögonblicket att jag underskattat honom beroende av tidigare intryck och konversationer.
"Precis så är det!" instämde jag med med eftertryck och fortsatte sleva i mig gröt.

Kom att tänka på det när jag sitter här med min uppsats och bläddrar fram och tillbaka och putsar henne som en fågel putsar sina fjädrar. Jag kommer även ihåg när en förvirrad och allmänt överengagerad samhällslärare deklarerar att sveriges lagar är vackra under en lektion i högstadiet. Men så är det ju, min uppsats är min bebis och jag måste göra henne vacker till inlämningen.

Frukost:
Ramlösa
Digestivekex
1 Burn energidryck

Ready... set... GO! Uppsatsskrivande here I come!

Behövde skratta lite och detta klippet är ganska roligt faktiskt. Kan dessutom totalt relatera till problemet, som liten kattunge brukade Skrutt kattnappa toarullar från badrummet och klösa sönder de till slims som nattnöje. Inte världens roligaste att vakna upp till morgonen.

You live, you learn. You bleed, you learn.

Enkla textrader med verklighetsförankring utav helvete. Mötet med handledaren idag kändes lika jobbigt som en rostig borr i urinröret (obehagligt, svidande och nära till tårarna). Jag erkänner, ibland är mitt akademiska självförtroende inte vad det borde vara - det gäller främst i situationer med handledare där man (av naturliga skäl) känner sig ganska okunnig. Men att bli förklarad inkompetent rakt av och meddelad att man inte får gå upp (som hände idag) kändes fruktansvärt. För jag kan det här, faktiskt, it's my thing liksom. Jag hade lust att ta upp datorn och banka den i huvudet på kvinnan när hon tyckte att jag omöjligt skulle hinna klart att skriva uppsatsen tills nästa fredag. Jag vet hur JAG fungerar och jag tycker att jag åtminstone borde få FÖRSÖKA. Sedan kallar jag inte 17 sidor av 25 (minst 20) som väldigt ofärdigt en vecka innan inlämning. Faktiskt. Det är inte heller orimligt att hinna. Det är typ en sida per dag. Åkte dessutom hem efter mötet och skrev på ren ilska innan middag och ligger nu på 20 sidor och helgen har inte ens börjat.

Jag förstår liksom inte resonemanget, handledaren dillade om hur jobbigt det är att gå upp med en underkänd uppsats och jag satt tyst och visste inte liksom vad jag skulle svara och då börjar hon dilla vidare och tar upp hur känsligt det är att få underkänt på en opponering framför ens kompisar (que? jag känner ingen i klassen förutom Helena, har ju bara gått med de i tre månader and de är alla idioter och/ eller ointressanta). Dessutom, som om jag skulle bry mig även om jag kände dem. Vad spelar det för roll? Vad är detta för förbaskat daltande?

Min favoritdel är dessutom när hon tittar på mig med stora ögon och frågar hur jag hade tänkt göra med slutsatserna. Och jag förstår inte frågan och bara: "Va?". Då tittar hon på mig med medlidsam blick och säger att man borde ju knyta slutsatserna till teorin och att det blir snyggast så. NÄHE?
Jag tänkte nämligen skriva massa skit om akvariefiskar och måla en avslutande kritteckning för bäst effekt. Kändes som om hon pratade ner till en på dagisnivå. FFS, den här institutionen skulle inte kunna formulera ett vettigt metodavsnitt om dess liv hängde på det, ville jag skrika men satt bara och gapade med öppen mun. Tror hon att jag är helt dum i huvudet? Som om man inte lär sig detta första kursen liksom. Det är ungefär som att be mig stava mitt namn. Jag drömmer fan fortfarande mardrömmar om förra uppsatsen och Metodpraktikan, så mycket arbetade jag med den...

Har skrivit tre "stora" uppsatser på universitetet och har fått VG på två av dem och G på den sista. Jag är INTE inkompetent och jag skriver alltid mest den sista veckan. Och ja, den metoden fungerar för mig. Förarbetet är viktigare och tar längre tid, att skriva handlar bara om att knattra fram ett par ord i minuten. Att läsa/ gräva källor/ låna/ köpa böcker etc tar längre tid.

Men det var förresten ingenting i uppsatsen som var fel, det var bara ofärdigt. Ah, naturligtvis, så blir det ju synnerligen orimligt att jag skulle kunna knattra ner resten i tid.

Da plan:
Fredag: Skriva, have no life.
Lördag: Jobba, vinka J i mål efter Göteborgsvarvet, picknicka, skriva meeeeer.
Söndag: Skriva, have no life.
Måndag: Byta uppsats med H (klasskamrat/ vän) och rätta/ mini-opponera på hennes medan hon gör dito på min. Skriva om, göra ändringar.
Tisdag (morgon): Maila färdig uppsats till lärare. Rub her nose in it.

Förhoppningsvis går det bra. Jag måste klara det här. Bara för att.




Why yes. Tog en kaka i skolan direkt efter mötet och tröståt sedan mintchoklad hemma innan middag. Fan vad man är tröttsam ibland.

Det tog ett tag (för länge) men äntligen lossnade det och uppsatsen börjar få ordentligt liv. Jag insett att press, ångest och allmänt nojande är vad som behövs för att jag ska prestera. Rädsla är min motivation kort sagt. Väldigt irriterande och jobbigt och till viss del svårt att hantera - för när jag väl skriver så blir det väldigt bra. Men som sagt, lång startsträcka.

Lite knivigt blir det när jag måste försöka förklara detta för min handledare på torsdag som då ska försöka avgöra (utifrån ett preliminärt utkast) om jag ska få fortsätta arbeta på tills den officiella inlämningen (23 maj). Jag hoppas ju på det bästa men vet samtidigt att mitt utkast inte är såpass klart som handledaren önskar. Hon förefaller mig vara en typisk arbetsmyra, som arbetar sina timmar varje dag och tror på trägen och flit. Fine by me, men låt mig ändå ha valet att få arbeta som jag vill fram tills inlämningen. Har ingen som helst förståelse för dessa bebisfasoner, det borde väl vara varje students egna val om man vill gå upp eller inte?
Visst visst, en del idioter skriver idiotiska uppsatser och/ eller för sakta, men hey, JAG gör det inte och jag hoppas (och ber till valfri gud) att min handledare (som för övrigt inte känner mig, känner till mina prestationer, eller kan avgöra min kompetens) låter mig arbeta vidare.

...Flera av de bästa delarna i min förra uppsats skrev jag fyra på natten innan inlämning hög på koffein och socker, thats just the way it works for me.

De senaste dagarna har jag fått små tant-anfall när jag tittat ut genom fönstret ut på gården där de jävla ungarna har levt rövare med några telefonkataloger och täckt större delen av gården i gula lösblad. Trodde jag skulle spräcka en större artär när jag även noterade att folk ställt soppåsar i de värsta högarna. Jamen hallå, det är väl klart, det är ju redan lite sopor på marken, varför inte bygga ett helt JÄVLA BERG!?!
Flippade även idag när jag tittade ut genom fönstret men sedan lugnade jag ner mig och tog en promenad till affären för att införskaffa lite middag (quornpytt) och insåg att större delen av förorten ändå är belamrad med klotter, uppbrända mopeder och kundvagnar - vad har jag då för rätt att klaga på lite telefonboksblad? Det är ju faktiskt lite för mycket att begära av människor att de inte sprider sin skit utanför sin bostad.
JÄVLA IDIOTER

Den ensamma fallosen skriven av Anja Hirdman är en sällsynt bra bok. Jag köpte den för uppsatsens skull men den är värd sin vikt i guld. Den tar upp ett fenomen som jag även tagit upp innan: kvinnogrisarna! Female chauvinist pigs: Women and the rise of raunch culture (av Ariel Levy) var boken som jag läste och som uppmärksammade mig på ett fenomen som jag hittills inte satt ord på ordentligt.

Önskan att bli en del av den manliga överordningen (eller gemenskapen) skapar en anpassning till hur man upplever att manlighet manifesteras. Två viktiga saker blir relevanta när man försöker närma sig "manlighet" som begrepp: den manliga blicken och att manlighet först och främst inte är kvinnlighet, dvs. en viktigt utgångspunkten för "mannen" är att han inte är "kvinna". Att betrakta kvinnor och bedöma de är en viktig del av anpassningen, pga. att "mannen" är en betraktare och bedömare medan "kvinnan" poserar och söker bekräftelse - hon vill bli betraktad för hennes värde ligger i mannens bedömning.
Känslomässig distans är ett bevis på att "mannen" inte är kvinna så därför blir det one night stands viktiga. Att titta på porr och gapflabba och kommentera bröst och underliv är viktigt för att bli en av grabbarna. Att ständigt utvärdera kvinnor i omgivningen är viktigt och absolut inte en "naturlig" kvinnlig egenskap när bedömning är "mannens" exklusiva rätt. Män är inte intressanta att titta på och en viktig del av den moderna kvinnans sexualitet blir att uppfatta strippor, porrstjärnor och pornografi som spännande, roligt och intressant.

Boken tar upp massor mer och detta är egentligen en parantes (fast ändå inte) i boken men tankegångarna som Levy väckte med sin bok kom tillbaka. Och man känner sig så jävla snopen (iallafall jag) för man känner igen sig i så mycket. Som om det här med kropparna: om man nu kategoriserar sig som en heterosexuell kvinna, hur kommer det sig manliga kroppar inte är intressanta för fem öre? Varför är kvinnor, kvinnokroppar, bröst etc mycket mer intressanta när den manliga kroppen är den som borde dominera och toppa ens lista?
Ens läggning är ju hetero, dvs. attraherad av det motsatta könet. Om inte alla är bisexuella förstås? (Wishful thinking I think). Det är ju snarare så att vi lär oss att kvinnor är vackra, sexiga och föremål för dyrkan och lust medan männen är ganska osynliga i sammanhanget.
(Nu skulle jag dock kategorisera mig själv som mer flytande än "hetereosexuell" men jag tycker ändå att frågeställningen är relevant ur ett mer allmängiltigt perspektiv).

Böcker som ger en obehagliga insikter är bäst men ack så uttröttande.

Mitt jobb idag uteblev (överbemanning plus lite gäster lika med stanna hemma) och ingen ville leka med stackars lilla mig så efter massor med surfande och en promenad bestämde jag mig för att baka igen. Det fanns fortfarande en del ingredienser kvar efter baket igår plus att jag ändå har tänkt baka bröd nu ett tag. M (som inte är ett jättestort fan av choklad) tyckte igår att jag skulle göra rosa cupcakes nästa gång jag bakade så pink cupcakes it was och bovete ligger på svällning som ska bli goda frallor med russin och kanel. De som känner mig bra vet hur totalt out of character dessa bakningsfasoner är så det är lika bra att passa på när man är i gång. Yep, this is what happens when I am bored.




Bytte ut mjölken i receptet mot havredryck med jordgubbsmak, blandade i tinade hallon och bitar av vit blockchoklad med smak av citron. Vi är dock ganska mätt på frosting rent allmänt efter igår så nu står de mest i kylskåpet.

Mitt beslut att baka idag var väl kanske inte det bästa för först var jag tvungen att stolpa runt och leta efter det förbaskade företagscentret som posten välvilligt placerat mitt i ett industriområde, väl där fick jag stå i kö bakom en person i en halvtimma för hon kunde ingen svenska och det stackars postbiträdet kunde bara svenska. Sedan fick jag bära paketet tillbaka ut ur området, in på ICA, runt på ICA, handlandes på ICA - not a good kombination. Svettig är bara förnamnet. Men trots detta: mumma cupcakes, nästan helt veganska också. Äggersättningen gjorde de dock lite smuliga men frostingen vägde upp alla smärre skönhetsfel. Johanna var även här som medbakerska och sällskap. Teamwork! Dags att kollapsa på soffan - chokladkoma!


Cupcakes till middag? Why yes

Frukostackompanjemang:

Ska snart ge mig ut på upptäcktsfärd och försöka hitta Postens servicecenter för att hämta ut mitt paket. Det kan levereras personligen men de hade tydligen åkt ut till Hisingen igår och jag var inte hemma. Tackafanfördet, när jag bor i Angered.

Kände mig fruktansvärt trött i huvudet idag, stressar upp mig för saker som inte ens är relevanta, knepigt det där. Senaste tiden har lite påfrestande, mycket nattjobb, oro över en farfar som varit inlagd på sjukhus och uppsatsarbete. Att ta det helt lugnt kan nästan vara mer stressande dock så lagom sinnesnärvaro och lagom mycket att göra - det fungerar bäst för mig. Gick på långpromenad uppe vid sjön och njöt mer av tystnaden än naturen (myror och getingar, usch). En bok jag beställt till uppsatsen (Anja Hirdman - Den ensamma fallosen) damp ner genom brevinkastet så lite pluggande klämdes även in. En lugn dag helt enkelt. Fruktansvärt tråkigt. Kunde inte placera det först men lukten idag när jag promenerade, den där kväljande bastuvarma doften: lukten av naturen som värms upp - det luktar som semestrarna nere vid medelhavet. Knepigt. Något som inte funnits i huvudet på hur länge som helst.

Är en vidrig bok. Naturligtvis väcks alltid mitt intresse när någon använder sig av den beskrivningen. I ärlighetens namn är jag inte längre bergsäker på hur det kom sig att jag upptäckte den överhuvudtaget men någon gång i gymnasiet läste jag den i alla fall och skrev sedan en b-uppsats i litteraturvetenskap på universitetet om den. Nu sitter jag och gnetar på ytterligare en uppsats om boken och efterforskningarna går väl sisådär. Har de andra böckerna som kära Nikanor gett ut hemma i bokhyllan (förutom förensligandet) men myten som Niclas har skapat kring sig är nästan mer intressant än själva texterna i sig. Men bara nästan.

Teratologens återkomst: (del 1)

(del två)

Idag: Uppsatsångest deluxe och musikmani uber alles.

Accessoaren numero uno:
Blekt förkläde, bärs med fördel hela natten för att undvika fläckar från matlagning och städning, måste vara urtvättad för hög trendfaktor:



Glöm inte att tugga i dig gamla rester från kylskåpet som värms till duglighet i den odugliga mikron.



Fjärrkontrollen är din bästis (näst efter tv:n), it's loves you long time all night long.

Glömda tv-skatter som Airwolf är viktiga att glutta på runt klockan fyra på natten för en äkta barndomsflashback. Jag är stadsunge och mina tidigaste minnen handlar om dåliga tv-serier inte sådant där nyttigt lekande som lantisungarna pysslade med.
Airwolf var för övrigt en storfavorit i mina unga år (att jag har dålig smak är vida känt), gotta love String!


Bästis nummer två: Red Bull. Kan ersättas av valfritt uppiggande medel men till skillnad från kaffe får inte jag ont i magen av RB även om den onekligen smakar skit.